Allan Larsson
Hur ska vi förstå den tid vi lever i?
Allmänna kvinnoklubbens möte den 22 mars 2018
Jag har i två år varit rådgivare till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Om jag skulle kunna ge honom några kloka råd, så måste jag själv bättre förstå den tid vi lever i. Jag startade på försommaren 2016, före Brexit, att läsa och skriva. Det blev så småningom en skrift med titeln ”How can we understand the times we are living through?”
Efter Brexit och efter partikonventen i USA växte ett mardrömsscenario fram: ett Europa i politisk upplösning under ledning av den brittiska konservativa regeringen i parallell utveckling med nationella partier i Polen, Ungern, Frankrike och Tyskland, en kyligt kalkylerande president Putin i öst och en excentrisk och lynnig president Trump i väst, som isolerar USA bakom nya gränser och murar och som omfamnar president Putin. Då var det ett mardrömsscenario. Nu, ett och ett halvt år senare är delar av detta scenario ”den tid vi lever i”.
Vi frågar oss: Hur kunde det bli så här? Är vi på väg ner i ”Den Mörka Dalen”, så som den brittiske historiken Piers Brendon beskrev 1930-talets Europa?
-o-
Den korta versionen av svaret på hur vi ska förstå vår tid låter så här: Samhällsutvecklingen går i långa vågor, som kan sträcka sig över 30-40 år. Det vi nu ser är slutet på en av dessa långa vågor. Vi kan beskriva denna långa våg som globalisering på nyliberal grund. De bärande teorierna imploderade i finanskrisen och i efterverkningarna av den. Det har skapat ett tomrum, där det saknas bärande teorier som ger riktning och mål för politik och samhällsutveckling. Detta tomrum fylls nu med nynationalism, protektionism och främlingsfientlighet, ett explosivt tomrum.
Det är där vi befinner oss. Varför blev det så?
Jag har genom ett långt liv som samhällsintresserad medborgare genomlevt två sådana långa vågor. Den första inleddes på 1940-talet. Återuppbyggnad, internationellt samarbete i form av FN och Bretton Woods-institutionerna, välfärdssamhällets uppbyggnad, starten på det stora Europeiska integrationsprojektet. Denna lång våg byggde på Keynes ekonomiska teorier om att regeringar har ansvar för det som marknaden inte klarar, full sysselsättning och rättvis fördelning.
Det var en framgångsrik våg, men efter tre årtionden, under 1970-talet, började den ebba ut. De grundläggande teorierna erbjöd inte längre några övertygande lösningar på utmaningarna som industriländerna då ställdes inför: oljekris med tredubblade oljepriser, hög inflation och svag tillväxt, ”stagflation”.
-o-
En ny våg började samla kraft. Den underbyggdes av ekonomiska teorier, som föreskrev att marknadsmekanismerna borde få spela en större roll och politiska ingripanden en motsvarande mindre roll. Den fick stöd av de ledande internationella policyorganisationerna. Den fick politiska genomslag i USA genom Reagan och i Storbritannien genom Thatcher. Dessa nya tankar banade väg för en global reformprocess, som efterhand och i olika former kom att innefatta Kina och Indien och andra tidigare slutna ekonomier. Dessa länder med en arbetskraft på en miljard personer blev del i globaliseringen. Den digitala tekniken och företagens globala affärsstrategier förstärkte utvecklingen och blev understödjande krafter i globaliseringen – så som vi lärt känna den under de senaste två årtiondena. Globaliseringens långa våg var en mäktig kraft som skapade tillväxt och lyfte miljontals människor ur fattigdom.
Det fanns kritiker mot denna nyliberala utveckling, men de vägde lätt mot den breda konsensus som rådde och som skapade en åsiktskorridor. Den satte gränser inte bara för den offentliga debatten och diskussionen i forskarsamhället, men också – och ännu viktigare – för enskilda länders ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter.
-o-
Finanskraschen 2008 markerar ett brutalt slut på denna långa våg. Några av de bärande teorierna, de som låg till grund för avregleringen av finansmarknaderna, imploderade 2007-2008. Avreglerade finansmarknader skapade inte stabilitet utan volatilitet[1].
En annan viktig del i globaliseringens långa våg var föreställningen att marknaden sköter fördelningspolitiken bättre om politiken inte lägger sig i, det som i dagligt tal har kallats för ”trickle-down-economics”. Denna teori underkänns numera av ledande ekonomer och av de tunga internationella policyorganisationerna, som IMF, Världsbanken och OECD. De säger att växande klyftor, vilka blev följden av denna politik, inte bara är ett socialt problem. Det är ett ekonomiskt problem eftersom sådana klyftor är ett hinder för ekonomisk tillväxt och social utveckling.
-o-
En diskussion om den nyliberala vågen av marknadsreformer får lätt ideologisk slagsida. Därför är det viktigt att både se styrkorna och svagheterna i globaliseringens långa våg.
– Å ena sidan global ekonomisk utveckling, minskad fattigdom i utvecklingsländerna,
– å andra sidan en svag ekonomisk utveckling i Europa och Nordamerika och snabbt växande klyftor.
Ny-liberalismens löfte om stabilitet, snabbare tillväxt och rättvis fördelning (”widely shared prosperity”) infriades inte.
Den finansiella avregleringen var inte slutet på ”boom and bust”, den var inkörsporten till vår tids allvarligaste och djupaste finanskris.
Strukturreformerna, hur väl motiverade de än var, ledde inte till ökad tillväxt, utan till avtagande tillväxt av produktiviteten, det vill säga den faktor som är avgörande för välståndet.
”Trickle-down-economics” visade sig gå i motsatt riktning, inkomst- och förmögenhetsklyftorna har ökat dramatiskt under de gångna 30 åren, framför allt i de anglosaxiska länderna – USA, Canada, Storbritannien, Nya Zeeland – där teorierna fått störst genomslag och de sociala skyddsnäten på arbetsmarknad och i samhälle är som svagast.
-o-
Vi befinner oss i slutet på en lång våg, ett slut där det inte längre finns några nya bärande ekonomiska teorier som kan visa vägen och bygga under nästa våg. Det är detta som har skapat det tomrum, som håller på att fyllas av nynationalism, protektionism, gränsbyggande isolationism, ”digital warfare” och politisk extremism – ett explosivt tomrum.
Är detta slutet på globaliseringens långa våg, eller är det början på en ny våg som kommer att domineras av nationalism? Är vi på nytt på väg ner i ”Den Mörka Dalen” – den tid när demokratierna underminerades och progressiva värderingar ersattes av reaktionära?
Svaret är enkelt: vi vet inte. Vi kan frukta det värsta.
-o-
Det är detta tomrum, bristen på bärande teorier för hur den ekonomiska och sociala utvecklingen hänger samman, som gjort att många regeringsbärande partier i Europa har identifierats med sociala nedskärningar. Frågan är hur liberala, kristdemokratiska och socialdemokratiska partier i Europa kan komma ut ur skuggan av ”den otyglade globaliseringen” och skapa ett starkt och trovärdigt alternativ till den otyglade nynationalismens inskränkthet.
-o-
Jag tror att Europa står inför ett viktigt vägval.
- Antingen låta högerextrema krafter utnyttja det sociala missnöjet och skapa konflikter och kaos – göra det allt svårare att regera ett land. Se på Storbritannien, där Brexit tog hand om missnöjet med den ekonomiska och sociala politiken på hemmaplan och riktade det mot EU, eller tag Tyskland med dess problem att nu bilda en handlingskraftig regering.
- Eller erbjuda en politik som gör det möjligt att förena frihandel, fri rörlighet och tekniska framsteg med en rättvis fördelning. Vi kan bygga ett sådant alternativ på det budskap som internationella organisationer som IMF, WB, OECD nu samstämmigt för fram till regeringarna, nämligen att växande klyftor är inte enbart är ett socialt problem, också ett ekonomisk problem, hinder för tillväxt och framsteg. No one left behind!
Det program som Europas ledare enades om i Göteborg för ett par veckor sedan är ett erkännande av vad som måste göras, ett första steg på vägen att ersätta nedmonteringen av välfärdssamhället med en social återhämtning. Detta måste nu följas av en mycket aktiv politik i medlemsländerna.
Två länder kommer att ha en nyckelroll – Tyskland och Sverige, Tyskland som EUs största medlemsland, en samlande kraft som anger den allmänna inriktningen för den ekonomiska politiken, Sverige som ett land som länge har fungerat som förebild för hur man skapar synergi mellan ekonomisk och social politik, ledande företrädare för den nordiska samhällsmodellen.
- Kommer Tyskland att kunna bilda en handlingskraftig regering som kan skapa en bättre balanserad ekonomisk och social politik?
- Kommer Sverige efter nästa val att kunna fortsätta fungera som förebild – kommer det att finnas parlamentariska förutsättningar för en sådan socialliberal och socialdemokratisk politik?
-0-
I would like to end by saying a few words on the European Social Pillar and presenting the three recommendations I gave at the Summit in Gothenburg
First, why is a strong social dimension so important for Europe, that it has to be discussed at the highest level:
– austerity
– the divergence
– the new digital economy and working life
– the aging Europe
-0-
My first recommendation is to upgrade the role of social policy to make it a productive factor. When we started preparations of the Pillar, I was asked what I meant by that. Here is my answer:
“Look around Europe. Look at the Member States with the best economic performance. Germany, Austria, the Netherlands, the Scandinavian countries, to name some of them. These countries both have strong economies and strong social safety nets. They did not start by becoming rich – and then introduced social policies. On the contrary, they made economic and social policies two sides of the same coin. They made them mutually supportive”. This is now the common wisdom of all leading international organisations: The IMF, the World Bank, the OECD.
The point is that growing inequality is not only a social problem – it is also an economic problem. It is an obstacle to economic growth.
When we look ahead, we see that Europe’s workforce is ageing and soon shrinking, and we see a pattern of sluggish productivity growth continuing. To maintain and improve our living standards, we need more people in work, working more productively. Access to jobs matters a lot, so does the capacity of each and every one to perform and add value in these jobs.
To succeed, we need to engage in a new way with business and trade unions – two sides with different interests – with productivity and social progress as a common ground.
-0-
My second recommendation is to make the black hole in the social fabric the top of our priorities. I am talking about the lack of bridges into work and back to work.
We have a two speed labour market in Europe. There is a high pace of transformation of businesses and workplaces into a new digital world of work. And there is a slow pace in the upgrading of the skills of the existing work force.
On average, only 10 per cent of all unemployed in the EU are given a new start through training and other active measures. Some of the other 90 per cent will find a job without a long delay, however, most of the 90 per cent are expected to find a new job in the emerging digital economy – with old skills or no skills at all. This is a vicious circle. At the same time, 40 per cent of employers say they have difficulties in finding workers with digital skills.
It is time to start a social recovery, with investment in skills as the overarching priority.
-0-
My third recommendation is to present the Pillar as a citizen-first” initiative.
My suggestion is to change focus from a top down approach – EU versus Member States – to a bottom up approach, focusing on citizens and their rights – “these are your rights and these are the principles for a decent society, wherever you live”. That is what the Pillar is about.
Thus, my recommendation is to take a bottom up-approach with citizens first.
[1] De fungerade inte som ”the efficient market hypothesis” och ”the rational expectation hypotesis” hade föreskrivit. Den brittiske finansinspektören Lord Turner konstaterade att ”the pre-crisis confidence in the free financial markets was profoundly misplaced”. Till och med Alan Greenspan måste till slut medge att något i denna dominerande regim var fel: “The models failed at a time when we needed them most. The Fed model failed. The IMF model failed”.