Skriven våren 2020
En ny äldrevård efter pandemin
Coronaepidemin riktade en strålkastare mot svensk äldrevård. Plötsligt såg alla detta karga landskap, svultet sedan årtionden, utan försvar mot angrepp, glömt och gömt från dagens debatt. Detta landskap där så många dog i pandemin.
Hur blev det så?
Det finns flera skäl. Ett viktigt är att samhället inte uttalat någon målsättning för äldrevården. Den har i socialtjänstlagen buntats ihop med missbruksvård och försörjningsstöd under målet om skälig levnadsnivå, medan däremot LSS har målskrivningar om att de som på grund av funktionsvariation behöver likartad hjälp:
”… att den enskilde får möjlighet att leva som andra”[1].
”Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor”[2].
Ett annat är att många kommer in i verksamheten utan yrkesutbildning eller introduktionsutbildning. Det finns inga fastställda krav på för verksamheten specifika yrkeskunskaper. Det var detta som ytterst låg bakom att äldrevården, särskilt den i Stockholm, blev så sårbar när pandemin kom. Både Folkhälsomyndigheten och sannolikt även regeringen blev tagna på sängen av att smittan så snart nådde de gamla trots att besöksförbud snabbt infördes. De levde i tron att de gamla och sköra på äldreboendena omhändertogs professionellt. Den bistra sanningen är att 22 procent av alla timanställda arbetar inom vård och omsorg. I Stockholm arbetar 40 procent av de anställda inom äldrevården på timmar.[3] Det innebär att de rings in för tillfälligt arbete, att de inte har någon knytning till de arbetsplatser där de arbetar och att de inte har rätt till sjukpenning vid sjukdom. Något krav på kunskap eller kompetens finns inte. I en sådan miljö uppstår inte professionalitet, vilket gav coronasmittan fritt, och ödesdigert, spelrum.
Ett tredje, och kanske helt avgörande, skäl är att äldrevården sedan minst två, kanske tre decennier, varit utsatt för en ekonomisk utsvältning årligen med en och två och ibland flera procents neddragning, besparing, effektivisering. Äldrevården har varit ett tacksamt offer när kommunens andra behov trängt sig på eller skattebetalarviljan varit låg – den har inte kunnat försvara sig genom att hävda en rättighetslagstiftning.
Därtill kommer att äldrevården under ett par decennier organiserats efter principen om lägsta möjliga kostnad. Servicehus avvecklades till förmån för en äldrevård som i det allra längsta, och ofta längre än så, skulle bedrivas i det egna hemmet med hjälp av hemtjänstinsatser upp till åtta gånger per dag. När detta kombinerades med timanställningar blev följden att de gamlas hem blev genomgångscentraler för en ständig ström av nya och främmande människor utan utbildning för sin uppgift.
Detta har, föga förvånande, framkallat arbetsförhållanden som tärt hårt på dem som ska arbeta inom äldreomsorgen. Risken för sjukskrivningar har länge varit hög inom vård och omsorg.[4] De faktiska sjukfallen likaså.[5] Arbetsmiljöverket genomförde 2017-2019 en omfattande tillsyn av äldreomsorgen och hade anmärkningar och krav att framföra på 87 % av de över 1 000 inspekterade arbetsplatserna[6].
Sannolikt har privatiseringen till vårdbolag bidragit till den tuffa utvecklingen inom äldrevården. Säkert är att den bidragit till fragmentiseringen. Vi vet också att fast anställd personal tjänar bättre i kommunal tjänst och trivs bättre.[7] Eftersom kostnaden för äldreomsorg nästan helt utgörs av lönekostnader består konkurrensen av marknadsföring och att personalen ska springa fortare. Inom den privatiserade delen av äldreomsorgen ska intäkterna täcka inte bara lönerna utan också avkastning till aktieägare.
Trots denna dystra bild av villkoren för äldreomsorgen utförs ofta ett fantastiskt arbete av anställda som drivs av en genuin vilja att ge god omvårdnad och omtänksam trygghet till de äldre. Under arbetet med denna motion har vi mött otaliga vittnesmål om detta. Vi gläds åt det samtidigt som vi förundras över de av äldrevårdens anställda som håller ut år efter år. De är förtjänta av bättre villkor, fler kolleger och ständig påfyllning av nytt kunnande och stimulans.
Stor politisk betydelse
Vi menar att den utarmning som under lång tid präglat äldreomsorgen är av grundläggande betydelse för det minskade förtroende som mött vårt parti under senare decennier. De som vet hur resursfattig äldrevården blivit är de som arbetar inom den, de som är föremål för den och deras anhöriga. De två senare grupperna har blivit allt större och deras besvikelse över samhällets erbjudanden är ofta stor.
Inom äldreomsorgen arbetar idag omkring 250 000 personer. De som bor på äldreboenden är 79 000. De som är beroende av hemtjänstinsatser är 192 000[8].
Idag är 20 procent av befolkningen 65 år och äldre. Den andelen förväntas öka för att år 2070 bli 25 procent.[9]
Låt pandemin bli startskottet för en ny äldreomsorg
Låt oss aldrig mer behöva uppleva att våra gamla och sköra lever farligast där de borde vara tryggast – i den samhällsfinansierade äldrevården!
Äldrevården behöver en nationell målsättning fastslagen i lag. En lämplig formulering vore att den ska syfta till goda levnadsförhållanden för den som pga av ålder, eller ålderns inverkan på kropp och själ, inte längre kan klara ett självständigt liv. Bedömningen ska ta sin utgångspunkt i den äldres individuella förhållanden och önskemål. Denna målsättning bygger på att ålder är en del av livet, likaväl som vi vill att barn och unga ska ha en så god uppväxt som möjligt, lika naturligt är det att de gamla får avsluta sina liv under goda och värdiga villkor.
Äldreomsorg ska vara professionell och utföras av personal som är utbildad för sitt arbete. Det sker genom krav på yrkeslegitimation för undersköterskor. Undersköterskor har grundläggande medicinsk utbildning, de vet hur smittspridning stoppas, hur städning av vårdlokaler görs på ett korrekt sätt, hur kunnig omvårdnad går till.
Fast heltidsanställda undersköterskor ska utgöra stommen i all bemanning på vårdboenden och i hemtjänsten. De ska dessutom kontinuerligt fortbildas med 10 dagar per år för att höja kompetensen och ta del av nya forskningsrön. Med en så hög ambition för fortbildningen skapas behov av överbemanning vilket i sin tur innebär fasta vikarier. Timanställningar bör bannlysas från äldrevården, både därför att anställningsformen är så otrygg, men också därför att den som är gammal och skör mår väl av kontinuitet.
Även hälso- och sjukvården inom äldrevården behöver förstärkas. De äldre och sköra behöver snabbspår vid akuta sjukdomstillstånd. Den geriatriska vården behöver förstärkas och medicinering kontinuerligt ses över. Arbetsterapeuterna behöver bli fler inom både hemtjänst och särskilda boenden.
Vi tror också att lönerna inom äldrevården generellt behöver lyftas. Det gäller inte bara personalen i första linjen, det gäller också arbetsledare och chefer. Äldrevården måste kunna attrahera personal på alla nivåer, inte minst arbetsorganisatoriskt kunniga.
Vi menar också att de vinstdrivna företagen bör försvinna ur äldrevården. Vinster i företag är en del av näringslivets kretslopp, resurser förs över från etablerade verksamheter till nya som behöver kapital. Men resurser som avsätts för äldrevård har inget i näringslivets ekonomiska kretslopp att göra, de ska användas för äldrevård. Med detta vill vi ha sagt att den kommunalt organiserade äldreomsorgen kan kompletteras av icke-vinstdriven verksamhet, t ex kooperativ eller stiftelser.
”En verksamhet blir inte per automatik effektiv för att man byter ägare från kommun till privat eller vice versa. Är den kommunala äldreomsorgen ineffektiv är lösningen att utveckla lednings- och innovationsförmågan snarare än att politiker abdikerar från kommunens lagstadgade ansvar.”[10]
Äldrevården behöver ett kraftfullt resurslyft, utformat på ett sådant sätt att det verkligen kommer just äldreomsorgen tillgodo. Det bör ligga i storleksordningen 30%, exklusive volymförändringar räknat i fasta priser från år 2020, genomfört under fem-sju år. Samtidigt krävs ytterligare utbildningssatsningar av det slag som kungjordes våren 2020.
Stockholm i maj 2020
Stockholms Allmänna kvinnoklubb yrkar
Att partikongressen beslutar genomföra en nysatsning på äldreomsorgen i enlighet med vad som anförs i motionen
Motionen antagen av klubbens styrelse 28 maj 2020
Carina Fredén
Klubbordförande
[1] §5 LSS
[2] §7 LSS
[3] Doktorsavhandling Johan Alfonsson
[4] Socialförsäkringsrapport 2018:2
[5] Kommunalarbetaren 28 aug 2019
[6] Projektrapport Äldreomsorgen 2017-2019. 2020-03-02
[7] SCB och Kommunals medlemsundersökning 2017
[8] Socialstyrelsen. Meddelande 2020-05-06. Siffrorna avser 1 jan 2020
[9] Statistiska meddelanden Sveriges framtida befolkning. SCB 2020
[10] Robert Wenglén (M), kommunstyrelsens ordförande i Lomma. Helsingborgs Dagblad 23 mars 2020