Hänt hos oss

Här kan du se vilken verksamhet vi arrangerat under senare tid.

EFTERVALSMÖTE MED YLVA JOHANSSON

17 september 2018-08-24

Plats: Sveavägen 68

Deltagare: ett 30-tal

Många intresserade medlemmar var närvarande när Ylva Johansson inledde kvällen med ett positivt pepp: ”det här har vi faktiskt åstadkommit under mandatperioden”. Och vi har hanterat den stora flyktingvågen 2014 – 2015; vi hade det största mottagandet i OECD, vi återställer pensionerna, satsar på en ”familjevecka” – och mycket mera.

Samtidigt:

– Storbritannien ska lämna EU och den processen påverkar medlemsländerna.

– S-partier  i europeiska länder kollapsar t.ex. i Frankrike och England. En brun global trend breder ut sig.

– Putin och Trump sätter dagordningen.

Men – att inte förglömma – vi i Sverige är starkt påverkade av beslut som togs före den senaste mandatperioden! T.ex. hur har Alliansens Rut- och Rot-avdrag/skattesänkningar påverkat möjligheterna till mandatperiodens ekonomiska satsningar?

Sverigebilden är idag förändrad:

– Vi har tiggare utanför affärer – även om de inte är ”våra egna”.

– Mediabilden är förändrad och visar nu skjutningar, bilbränder, gängkrig – något vi inte hade kännedom om för 5 – 10 år sedan.

2018 års val är trots alla negativa händelser, första valet sedan 1991 som S går framåt.

Ingvar Carlsson rekommenderade fokus på ett fåtal frågor: pension och barnfamiljer.

Läget idag:

Det är bra stämning och sammanhållning i S-partiet

Många Moderater var tveksamma inför partivalet och ville prata.

Det värvades många nya medlemmar, som också måste skötas.

Ylva anser att S kunde ”greppa” Sd genom argumenten om, att de vill göra ”ett annat Sverige”, ex:

– jämställdhet

– feministisk politik (sambeskattning)

– 2-åriga provanställningar

– bort med skatteutjämningssystemet

– OK med vinster i välfärden

LO gjorde viktiga insatser.

M kollapsade. De var rädda och valrörelsen fungerade inte.

Mp fungerade inte och hade islamister i partiet

Sd missbedömde sina möjligheter

Ylva anser att Alilanspartierna är inne i ett trauma.

M är i kris: Partiet hävdar att den här (Löfvens) regeringen aldrig borde ha tillträtt. De syftar på att Reinfeldt inte borde ha avgått på valnatten 2014.

”Alliansen” fanns inte mellan valet 2014 och 2018. Det var fyra separata partier med olika syn på ”läget”. Det enda de är överens om nu är att ”Löfven ska bort”.

Kristersson har uttryckt sig med statements som ”vi tar ett steg i taget, vi måste börja från början”, men har inte sagt något om den politik de tänker bedriva.

Sd:s politik handlar inte om politik och näringslivet vill tjäna pengar.

S är det parti som mår allra bäst – och är bäst rustat för ett nyval.

Ylva är inte rädd – men inte optimistisk.

Efter Ylvas anförande blev det dags för frågor och svar av skilda slag.

– Totalt 5 ledamöter av riksdagens 249 ledamöter är 65+. S har ingen !

Inte heller C, Mp eller V har någon. Jämför då med att ca 25% av Sveriges befolkning är 65+! Medelåldern i Riksdagen är 45 år.

De rödgröna tappade många röster i Södertälje kommun, på grund av att S inte tillräckligt starkt har erkänt folkmordet i dåvarande Osmanska riket 1915, det s.k. ”Seyfo”, då över 1,5 miljoner assyrier/syrianer och armenier mördades. Istället gick rösterna till stor del till Kd, som säger att de vill erkänna folkmordet.

De svårigheter vi har att arbeta kring är:

– Sjukvårdspolitik

– Klassklyftor

– Flyktingar

– Brottslighet

OBS! Vi har inte stoppat all invandring! Ca 5.000 kvotflyktingar och ca 25.000 asylsökande/år tas fortfarande emot.

Vi har varit dåliga på att berätta hur bra flyktingmottagandet trots allt fungerar och de som får uppehållstillstånd ska välkomnas.

Naturligtvis undrades det över hur eventuella partikombinationer kommer att tillskapas för att kunna ta makten. För S ser det väl inte direkt ljust ut, trots att det är det största partiet.

Slutligen ställdes en intressant fråga om hur s.k. ”influencers” i sociala media influerar sina följare och påverkar valresultatet. Det får vi fundera vidare på så länge.

Vid pennan och datorn

Inger Edvardsson

 

 

 

Besök i riksdagen hos Lawen Redar den 22 maj 2018

Detta besök inföll inte så långt efter att vårt parti annonserat en omlagd immigrations- och flyktingpolitik, betydligt stramare än tidigare. Dessutom hade en för s dålig opinionsundersökning just publicerats. Båda dessa omständigheter bäddade för en ganska dyster stämning när 22 medlemmar i klubben möttes i riksdagshusets entré. Det vore väl synd att säga att dysterheten förflyktigades helt och hållet, men nog gjorde Lawen sitt bästa för att muntra upp oss. Framförallt manade hon till lugn och tillförsikt i flyktingpolitiken. Hon, som själv har sin bakgrund i den tidigare generösa svenska flyktingpolitiken, ville att vi skulle se de möjligheter som ligger i att genom motioner och intern påverkan åter vrida partilinjen. Hon betonade också att vinsten av en intensiv debatt om flyktingpolitik inte tillfaller vårt parti, utan snarare vår största politiska fiende. 

Vi bör istället koncentrera vårt budskap kring det som är vårt särmärke – välfärden och rättvis fördelningspolitik. Det är vår hemmaplan och det är där vi vinner väljare.

Rundturen i riksdagen slutade i plenisalen där alla fick möjlighet att prova voteringsknappar och stå i talarstolen och höja den upp och ner som vi så många gånger sett våra folkvalda göra i tv.  Efteråt firade många av oss den annalkande sommaren med att gå på lokal.

#Metoo med Lina Stenberg den 22 april 2018

Har tiden gått ifrån macho-gubbarna? Just nu – eller bara tillfälligt?

Lina Stenberg, kommunikationschef på tankesmedjan Tiden, kom till Allmänna kvinnoklubben för att tala  om #metoo. Lina Stenberg har engagerat sig djupt i #metoo-rörelsen och då särskilt de delar som gäller livet på LO-arbetsplatser och inom politiken.

Hur det hela började

#MeToo, står för ”jag också” och är en hashtag som skapades i sociala medier för att uppmärksamma hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor. Den fick stor internationell spridning (främst i den amerikanska filmindustrin och i Sverige) när skådespelerskan Alyssa Milano bad alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med orden ”me too”.  Hon gjorde det den 15 oktober 2017 i samband med att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein anklagats för våldtäkt av flera kända skådespelerskor och att det tystats ner av filmindustrin. Kvinnor i filmbranschen har vågat säga ifrån. Kvinnliga skådespelerskor såg sig inte längre som ensamma i kampen mot sexuella trakasserier.

Stora problem på många arbetsplatser

Det finns stora problem på många arbetsplatser. Vi kvinnor i arbetarrörelsen måste arbeta med ett kraftigare motstånd mot det beteende som många kvinnor blir utsatta för. Det fackliga perspektivet är mycket viktigt här. Vad behöver göras? Många kan tillsammans stärka varandra.

Varje år undersöker LO hur kön och klass påverkar människors arbetsvillkor. Frågan man kan ställa sig är om alla människor har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. I ”Sveriges Jämställdhetsbarometer: Tid, makt och pengar” har gjorts en tillbakablick över utvecklingen från 1997 till 2017. Enligt denna studie känner en av fyra till att sexuella trakasserier har pågått under det senaste året. En av tio kvinnor har råkat ut för sexuella trakasserier från en kollega eller en chef.

http://www.lo.se/start/lo_fakta/sveriges_jamstalldhetsbarometer_2018

Vilket ansvar har arbetsgivaren om det framkommer misstankar om sexuella trakasserier?
Så fort det framkommer någon form av misstanke om att en anställd har blivit utsatt i samband med arbetet så har arbetsgivaren ett ansvar att utreda påståendena så skyndsamt och omfattande som möjligt. Det bör man lämpligen göra genom att tala med den som har blivit drabbad men också den som blivit utpekad som förövare. Man bör ta reda på om det finns några vittnen eller annan bevisning. Utredningen ska dokumenteras. Detta regleras i diskrimineringslagen. Även arbetsmiljölagen och föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö reglerar frågan om kränkande särbehandling.

Diskussion

Vi diskuterade om bestämmelserna är för tandlösa. Varför har inga skarpa definitioner gjorts av alla lagbegrepp som finns? Det tar tid att ändra attityder och beteenden. En beroendeställning är ofta inbyggd i de uppkomna situationerna.

Det finns för lite forskning men mycket har nu kommit igång. Dåliga anställningsvillkor och osäkra anställningar försämrar möjligheterna att ta i tu med problemen. Avsaknad av kollektivavtal och avsaknad av facklig närvaro är stora bekymmer. Det kan finnas en allt för tillåtande kultur när något händer. Allt detta ökar risken för trakasserier.

Undersök varför unga kvinnor hoppar av politiken i högre grad än unga killar. Vi har i vårt politiska arbete sett härskartekniker och övergrepp. Vi skulle behöva en närmare studie av detta. Arbete behöver genomföras för att skydda varumärket (s). Vidare diskuterade vi hur vi stärker varandra i det fortsatta arbetet. En rad olika förslag kom upp.

Diskussionen avslutades med att Lina Stenberg slog fast att styrkan nu är att kvinnor har organiserat sig som aldrig förr. En stor andel av företagen i Sverige har fått ändra på sina policyer. Krav har ställts på skola, polis, politiska församlingar mm. Vi måste gemensamt verka för att detta arbete fortsätter med oförminskad styrka. Metoo är inte problemet – det är lösningen. Det är nu kampen har börjat. Vi måste bekämpa den stora problembild som nu kommit upp i ljuset.

 

Allan Larssons inledning på Allmänna kvinnoklubbens möte den 22 mars 2018.

Allan redovisar sitt arbete kring det han kallar de långa vågorna i samhällsutvecklingen. Han går tillbaka till tidig efterkrigspolitik mot bakgrund av Keynes politiska idéer där samhället tog initiativ till satsningar och uppbyggnad i samhällelig regi vilket tog slut på 70-talet och följdes av en lång våg med privatiseringar och kritik av det offentliga. Denna våg tog i sin tur slut med finanskrisen 2007 – 08 och efter det blir det otydligt vart vi är på väg. Vi ser reaktionär nationalism, en kritik av ”eliten”, isolering, invandringsfientlighet mm. Vad är det då för riktlinjer i politiken som vi borde hålla oss till?

  1. Fortsätta socialpolitiken. Den är en produktiv faktor, har man en stark ekonomi skall man satsa på välfärden.
  2. Arbeta för att klara av snabba omställningar i näringslivet, värna om kompetensutveckling för alla anställda eller verksamma även i offentlig sektor.
  3. Värna om medborgarandan i vårt eget samhälle och inte ”fly till Europa” med strömningar där.

Allan pekar på de risker som finns med ett ekonomiskt system som underminerar sin egen möjlighet att kompensera kriser, t ex   de låga räntorna. Vi måste alltså kunna bekämpa kriserna utan att ha någon ammunition. Vi måste kunna sköta det finansiella systemet så att vi klarar en svag tillväxt samtidigt som alla får del av resurserna, en handelspolitik för alla.

Många oroar sig idag för hoten emot demokratin, ” är vi på väg till den mörka dalen?”. Allan pekar dock på att socialdemokratin under denna mandatperiod trots svagt stöd i riksdagen kunnat genomföra en reformpolitik som inte fanns under alliansåren. 

Vid anteckningarna, Siv Hamring

Och här är Allans eget sammandrag 

MEDLEMSMÖTE 2018-01-23 på Sveavägen 68

Gäst:

Arbetsmarknads- och etableringsminister YLVA JOHANSSON

Tema:

  1. a) EU:s sociala pelare, b) Direktiv angående den s.k. Laval-domen

Ylva Johansson har lång politisk erfarenhet och har suttit i flera regeringar. Hon var bl.a. skolminister 1994-1998, sjukvårds- och äldreomsorgsminister 2004-2006 och nu arbetsmarknads- och etableringsminister 2014 – .

Ylva har genom ett intensivt arbete lyckats med att genomföra bl.a. EU:s sociala pelare och förändra det direktiv som möjliggjort den s.k. Laval-domen. Hur det gick till redogjorde Ylva för under den här kvällen.

Hur går det för Sverige? – frågar Ylva oss.

Bra! – svarar hon själv och ger exempel.

– När vi övertog regeringsmakten 2014, låg vi – (minus) 60 miljarder i statskassan.

Idag har vi + (plus) 80 miljarder!

– Därigenom har vi kunnat betala av 40 miljarder på vår statsskuld och har nu den lägsta statsskulden på 70 år.

– Vi har klarat ”90-dagarsgarantin” för ungdomsarbetslöshet.

– Vi har den högsta sysselsättningsgraden i EU för personer 15-74 år, 67.1%. (Island, Schweiz och Norge har något högre, men de tillhör inte EU).

– Det finns 100.000 lediga jobb, men vi saknar den kvalificerade arbetskraft som krävs.

Dåligt! –  angående att det t.ex. förekommer gängkriminalitet och skjutningar nästan varje dag. Det är farligt med unga utan arbete och framtidstro.

Moderaterna säger att det är kört för Sverige. Naturligtvis fel, men mycket ”vad”- och ”hur”-arbete ligger framför oss.

Tre saker på R är viktiga för vår regering:

  1. Regeringsduglighet
  2. Riktning
  3. Resultat

Att klara blocköverskridande överenskommelser är också av stor vikt.

Några exempel på Ylvas arbete och resultat:

  1. Göteborgs hamn och den långvariga konflikten.

De två inblandade fackförbunden, Transport, som ”äger” alla hamnavtal och Hamnarbetarförbundet, som majoriteten av Göteborgs hamnarbetare är anslutna till, kommer inte överens om ett avtal, trots två medlare. Ylva har tillsatt en egen utredning som syftar till att stärka konflikträtten, men skapa arbetsfred. ”Den svenska modellen” ska fungera, d.v.s. vi strävar efter få strejkdagar.

  1. Lex Laval är borta!

Arbetare från Lettland utstationerades i Sverige (Vaxholm) 2004 med lettiska arbetsvillkor, alltså utan kollektivavtal. Det lettiska företaget hette Laval un Partneri Ltd.

Den nya lagen från 2017 innebär, att om arbetsgivarna inte frivilligt tecknar kollektivavtal så kan facket med stridsåtgärder försöka tvinga fram ett EU-anpassat kollektivavtal. Det ska innehålla vissa minimivillkor, framför allt en lägsta lön som motsvarar den som finns i svenska kollektivavtal. Däremot ingår inte till exempel tjänstepension.

  1. EU-direktivet angående minimilön.

Hur kunde man ändra det? Ylva reste runt i Europa och diskuterat en överenskommelse. Den blev klar 28/10 2017! Östländer röstade JA, Irland och Polen röstade NEJ. Det nya direktivet är snart klart. Det innebär att den som arbetar i ett EU-land, ska ha den lön övriga i landet har.

Det som är bra med EU är, att alla länderna kan dela vissa värden. Inte bara om fri rörlighet av både människor och kapital, utan även ekonomer som säger att t.ex. socioekonomiska klyftor är farliga. T.ex. är höjda skatter ingen stridbar EU-fråga. Har vi en bra balans, får vi totalt en bättre ekonomi.

Det finns ett arbetsvillkorsdirektiv (upplysningsdirektivet) som innebär: inte provanställd mer än 6 månader.

Det som är viktigt för Sverige – är viktigt för EU.

Exempel på frågor från de närvarande:

  1. Vad ska vi göra med andra generationens arbetslösa?
  2. Vad gör vi med AVA (= allmän visstidsanställning)?
  3. Kan man stoppa s.k. extratjänster? (= en arbetssökande arbetar inom välfärden, offentlig, kulturell eller ideell sektor.  Arbetsgivaren får 100% ersättning under de tre första månaderna etc.)
  4. Finns det tankar på andra krav för ersättningar? (Vårdnadsbidraget för nyanländas barn. Utbildningsplikt i etableringskravet. Mer om våra grundläggande värderingar som ”alla vet”, t.ex. hur man gör när två i familjen måste arbeta och man har barn. Hedersvåld etc.)
  5. Kvinnor med utländsk bakgrund behöver samlas och träffas för att resa in i det svenska samhället. Även tillsammans med ”svenska” kvinnor. Hur? Var finns lokaler till rimliga priser?

Angående valrörelsen säger Ylva:

– Samtal med en annan människa är viktigast!

– Det är viktigt att ha tilltro till möjligheten att påverka.

– Det GÅR att lösa, poängterade Ylva slutligen med emfas – och påminner återigen om de förändringar hon har lyckats genomföra.

Vid pennan och datorn

Inger Edvardsson

Medlemsmöte tillsammans med Seniorsossarna den 7 december
Margareta Winberg presenterar sin utredning om socialtjänsten

Inger Segelström inleder och presenterar den nya föreningen Seniorsossarna som snabbt fått till 675 medlemmar över hela landet och arbetar via Facebook. Syftet är att driva äldres frågor politiskt inför valet därför att de behöver bevakas m h t att så många väljare kan svika socialdemokraterna om man inte kämpar också för pensionärerna.

Carina Fredén påminner om Allmänna kvinnoklubbens historia och alla frågor för kvinnor som kunnat drivas med hjälp av klubben. Hon flaggar också för klubbens januarimöte med Ylva Johansson.

Margareta inleder enligt önskan från publiken med några ord kring den feministiska salong som Tiden genomfört tidigare. Ämnet var #Metoo som fått en uppmärksamhet denna höst som både gläder och förvånar. Hon var bekymrad hur arbetarrörelsen skulle klara detta, att det fanns mycket att reda ut. Hon hade förvånats av brutaliteten och ofta känt sig äcklad av berättelserna. Det behövde göras ett arbete på alla nivåer, central, regional och arbetarekommunnivå. Hon lyfte fram Lena Josefssons förslag att certifiera de organisationer som hade utbildat personalen i dessa frågor.

Margareta fortsatte sedan med att redovisa uppdraget från Åsa Regner att se över socialtjänstlagen från 1982. Kritiken hade sagt att lagen inte tillämpats på ett jämlikt sätt, att den inte sett tillräckligt på den enskildes behov, att den tolkats godtyckligt, att den upplevts otillgänglig och svårtolkad. Den var en ramlag som måste tolkas och ändå hade den ändrats 200 ggr i små delar. Att den ändå inte passar tillräckligt bra i ett globaliserat samhälle som tagit emot nya grupper i flera skeden. Uppdraget omfattade inte försörjningsstödet och portalparagraferna skulle ligga fast, vilket Margareta tyckte var riktigt. Men lagen och dess konstruktion skulle granskas, hur olika grupper skulle behandlas som barn och ungdomar, äldre osv alternativt olika situationer. Hon pekade på att socialtjänstens medar-betare blivit alltmer specialister, att utredningen behövde titta på vad som var relevant kunskap och kompetens. Hon pekade på bristen på socionomer. Professionen kunde få makt och hur blev då bemötandet. Hon berättade att endast 2% av arbetstiden innebar samtal med klienten, resten var utredande och handläggarna tycktes vara rädda för egen del, inte minst för IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg, som kontrollerar både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Hon framhöll att New Public Management var ett ok, bidragit till ett kontrollsamhälle som hade för lite tillit.

Utredningen skulle i mars lämna ett delbetänkande om förebyggande arbete och det fanns på gång ett synopsis om perspektivförskjutningar. Hon lyfte fram det tidigare förslaget för Kvarteret Framtiden som fortfarande är en bra modell som hon kunde se uppe i Jämtland. De funderade över om ”skälig levnadsnivå” borde bytas ut till ”god levnadsnivå”. De såg också att problemet med ensamhet var stort, särskilt för äldre.

Utredningen hade ett sekretariat med 7 hel- eller deltidstjänster, ett par jurister. Även en historiker fanns inkopplad. De kunde anlita 24 experter och skulle få 8 referensgrupper motsvarande de politiska partier som nu sitter i riksdagen. De skulle vara klara på ett år.

I diskussionen efter Margaretas inledning diskuterades en särskild äldreomsorgslag och risken att den gjorde området för ”juridiskt”. Att det på detta område blir som på andra, att det akuta går först och man hinner inget annat. Vinner man på att ha” rättighetslagar”? Måste vi ha personer som hjälper till med överklaganden där inte anhöriga hjälper till med detta? Ska vi ha ett kontrollsamhälle eller ett tillitssamhälle? Kollektivhusens förtjänster nämndes liksom att det s k trygghetsboendet nu blivit omdöpt till seniorboende. Tryggheten var kanske inte så tydlig!

Inger och Carina avtackade Margareta och önskade lycka till med utredningsarbetet. 
/ Siv Hamring

Medlemsmöte 2017-11-09 

Gäst: Dag Larsson, ett av våra oppositionslandstingsråd

Stockholms läns landsting (SLL) har landets högsta landstingsskatt; 12.10, vilket innebär ca 26.000 kr per person/år. Vi har mest resurser. Vi är alltså landets rikaste landsting, men vi har inte landets bästa sjukvård. Hur kommer det sig? Vad måste vi veta och vilka argument kan vi använda inför valet 2018?

Vet våra medborgare egentligen vad Landstinget ansvarar för, vad man gör och vilken politisk konstellation som idag ”styr” de politiska besluten? Landstingsarbetet är en undanskymd verksamhet. Vi måste försöka lyfta upp landstingsfrågor i ljuset och försöka informera om verksamheten. Sjukvårdssystemet är komplicerat och man samarbetar dåligt med andra aktörer.

Vad handlar det egentligen om, när man ska rösta?

Stockholms Allmänna Kvinnoklubb bjöd därför in oppositionsrådet i Landstinget, DAG LARSSON, till en informationskväll på Sveavägen 68.

Dag inledde med att säga

– att sjukvårdsfrågan står högst på medborgarnas bekymmerslista och

– att Norrtälje faktiskt har SLL:s bästa sjukhus. 

Inför valet ska vi alltså inte prioritera frågor om t.ex. skatt eller invandring. 

Den brittiska medicinska tidskriften The Lancet publicerade nyligen en artikel, där man rangordnat kvalitén på sjukvården i 109 länder. De fyra främsta länderna var: 1) Island, 2) Schweiz, 3) Andorra och 4) Sverige!

För bröst- respektive prostatacancerdrabbade är överlevnaden ca 90 % i Sverige, men de behöver mediciner, eventuellt livslångt.

Under de senaste 10 åren har antalet utbildade sjuksköterskor och läkare ökat från ca 75.000 till ca 110.000.

SKL har gjort en resultatöversikt för 16 hälso- och sjukvårdsområden. SLL hamnar på 15 plats, d.v.s. näst sist, där områden som bröstcancer, förlossningsskador, diabetesvård och hjärtsjukvård inte fungerar bra. SLL har landets högsta andel förlossningsskador.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) vart 4 eller vart 8 år innebär att det inte blir någon kontinuitet vad gäller t.ex. vårdvalet.

Filippa Reinfeldt införde Vårdval och Lagen om valfrihetssystem (LOV) från 2009 i Stockholm. Det innebär, att jag som medborgare fritt ska kunna välja vårdgivare och att det är fritt att etablera en klinik, så länge kravlistan uppfylls.

Vårdvalskostnaderna ökar med 4 – 4,5 % per år. Sjukhusens kostnader har ökat med 1,5  %  per år de senaste 10 åren. Pengarna går alltså till ökade kostnader för vårdvalet och inte till sjukhusen.

Inom SLL finns det 37 vårdvalssystem! 1 – 2 är normalt. På vårdvalets framgångslista kan vi läsa att köerna för höft- och knäoperationer har försvunnit.

Konsekvensen av vårdvalet är bl.a. att det är brist på forskare och utbildningsplatser för läkare. Inget i avtalet kräver att den upphandlade verksamheten ska ta emot läkare under utbildning.

Varför är det kris på våra akutsjukhus? Därför att 650 vårdplatser står tomma, på grund av personalbrist!

Det finn en (1) gynmottagning mellan Södertälje och Liljeholmen och 58 % av hudklinikerna ligger i innerstaden.

Nya Karolinska sjukhuset har ett märkligt finansieringssystem, Offentlig Privat Samverkan (OPS). De från början budgeterade 14 miljarder kronorna har nu stigit till ca 40 miljarder kronor! Och sjukhuset är inte klart ännu.

I reportageboken ”Sjukt hus” beskriver journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren sina avslöjanden kring Nya Karolinska Solna, NKS, – ett av världens dyraste sjukhusbyggen och Sveriges hittills största byggkontrakt.

Vad ska S göra inför valet? Privata vårdförsäkringar ökar.

Ta bort ordet ”valfrihet”.

Lägga ner vårdvalet.

Öppna 650 vårdplatser.

Avskaffa stafettläkarsystemet, som inom SLL kostar 470 mkr/år inkl. sjuksköterskor.

Prioritera offentliganställdas arbetsvillkor.

Arbetstidsförkortning.

Inför samhällstjänst för läkare efter utbildningen.

Nivåstrukturera; operera många med samma åkomma.

Återanställa SÖS-chefen, som fick sparken när han kritiserade verksamheten.

Etablera fasta vårdkontakter. Vi ska införa EVA = egen vårdansvarig.

Etablera samverkan mellan sjukvård – psyk – etc.

S håller på att ta fram en vitbok om Alliansens 12 år vid makten i SLL.

Vid pennan och datorn

Inger Edvardsson

 

Den 21 september 2017

Allmänna kvinnoklubben hade besök av Lawen Redar och Marika Lindgren Åsbrink

som reflekterade runt ämnet

Politik i teori och praktik

Lawen Redar är riksdagsledamot sedan 2014. Hon är född 1989 och är sannolikt bara i början av en lång politisk karriär. Hon arbetar hårt, lär sig mer och mer om politik som det möjligas – men kanske inte det mest önskvärdas – konst.

Marika Lindgren Åsbrink är född in i den politiska grottekvarnen på både mödernet och fädernet. Marika leder nu LOs stora jämlikhetsutredning inför 2020 års kongress. Hon har tidigare varit borgarrådssekreterare och politiskt sakkunnig och var tidigt ute med en viktig blogg. Marika är, trots sin relativa ungdom (född 1980), redan en etablerad tänkare inom socialdemokratin. Av särskilt intresse ur Allmänna kvinnoklubbens perspektiv är att Marika 2007, tillsammans med Anne-Marie Lindgren, gav ut boken Systrar, kamrater! Där porträtteras nio av arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer.

Utgångspunkten i diskussionen var att det finns en spänning mellan ideologin och den politiska praktiken. Ett klassiskt exempel är socialdemokratins krav på republik. Trots att detta krav alltid funnits i socialdemokratins program har kravet inte genomförts.

Även kravet på kvinnors rösträtt var ett tydligt exempel på konflikt mellan teori/ideologi och praktik. Kvinnoklubbarna hyste inget tvivel om att kravet på kvinnlig rösträtt skulle och måste drivas. Men det fanns taktiska överväganden om huruvida den manliga rösträtten skulle gå före. Kvinnoklubbarna var tvungna att ta hänsyn till partiets konflikt mellan klass och kön. När man tog ställning för klass såg det ut som man lämnade kravet på kvinnlig rösträtt. Det tog sedan många decenniers arbete för kvinnoklubbarna att reparera skadan.

Diskussionen om vinster i välfärden är ett annat exempel på skillnad mellan ideologi och vad som varit praktiskt genomförbart. Vi kan fråga oss hur den politiska diskussionen skulle se ut idag om vi aldrig tidigare genomfört systemet med vinster i välfärden. Om vi nu skulle genomföra ett system med vinster i välfärden skulle det säkert designas på ett helt annat sätt än hur utformningen gjordes från början.

Ett välkänt dilemma är att varje teori eller ideologi måste hanteras i den praktiska politiken. Man måste alltid göra en avvägning av hur snabba förändringar man vill och kan genomföra – t ex vad gäller vinster i välfärden. Allting tar tid. Alltför snabba förslag går oftast inte att genomföra. Man måste ha en gradvis utveckling. Frågan om vinster i välfärden kommer att fortsätta leva på grund av att så många är missnöjda. Praktiskt är det dock sannolikt att det inte kommer att hända särskilt mycket på en tid.

Man kan ställa sig frågan om ideologin kanske inte är så viktig men svaret är: jo absolut! Kanske handlar det i praktiken om vid vilken tidpunkt man i realiteten kan driva olika frågor. Vill man bara ha makt blir det aldrig bra. Ideologin måste hela tiden finnas med. Vi har lyckats väl för att vi förenat ideologi och praktik även om vi ibland varit tvungna att kryssa oss fram.

Det finns ingen socialdemokrat som inte tycker att den nya migrationslagstiftningen varit problematisk. Här finns det stora målkonflikter. Vi har trots allt trott på en lösning på EU-nivå i migrationsfrågan. Media speglar endast svart och vitt. Det finns starka högerkrafter. Men trots allt – beslut måste tas och Sverige måste styras. Men kanske skulle vi ibland på ett bättre sätt kunna föra fram att de beslut vi tagit varit ”nödvändiga men inte fullt ut vad vi ville”.

En viktig utgångspunkt är att så många som möjligt måste vara med i beslutsprocessen och att besluten måste vara långsiktiga. Vår erfarenhet är att utvecklingen går i vågor men hela tiden framåt. Ibland måste man backa fem steg för att kunna ta tio steg framåt. Vi är vana vid att vara ett större parti. Vi har suttit i regeringsställning mycket länge. Förutsättningarna för politiken har förändrats. Globaliseringen, urbaniseringen, klimatet – allt har påverkan på utvecklingen. Facket är svagare nu än tidigare. Vi är inte längre samma kraftcentrum.

Politikerna bär ansvaret gentemot kongressen. Det är partiet som ska tala om för riksdagen vad som är viktigt. Vi skulle behöva lite större skillnad mellan partiet och regeringen/riksdagen – men hur gör man?

Vi har stora behov av att redovisa vad partiet tycker. Det är en stor demokratisk utmaning att göra politiken klar och tydlig för allmänheten. Själva basen är skillnaden mellan den borgerliga och den socialdemokratiska politiken.

Diskussionsfrågor som kom upp efter Marikas och Lawens framträdanden var bl a:

  • -Vi måste kunna prata om konflikten: vad vi vill – vad vi kan. Ideologin är viktig men kompromisser måste till.
  • – Är det inte dags för 30-timmars arbetsvecka?
  • – Vi måste få jämlikhet mellan kvinnor och män i avtalsrörelsen!
  • – Nu efterfrågas ideologiska debatter!

Den 18 maj 2017 inleddes vårt medlemsmöte av Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister.

Det var ett efterlängtat besök, Anna har länge stått högt på vår önskelista. Vi hade i samråd kommit fram till att hon skulle tala om ”Mina drömmars skola”.

Det gjorde hon och hon började med sin egen skolresa, som innebar en flytt vid mellanstadiets början från Farsta, då en nybyggd stadsdel med massor av barn och mer än tio parallellklasser i varje årskurs, till Ålstensskolan i Bromma. Det var också en flytt mellan två världar, från en som befolkades av människor med begränsade ekonomiska resurser till en betydligt mer välbärgad. Kungabarnen har gått i Ålstensskolan. Anna var ganska nervös inför sin första skoldag. Men det visade sig att hon hade ingen anledning – de kunskaper hon hade med sig från Farsta räckte väl till även i Ålstensskolan.

För eleven Anna gick skolan bra och hon avslutade med ett studentbetyg med ett genomsnitt på 4,6 på en då 5-gradig skala. Hon fick konstatera att även detta höga betyg inte räckte för att komma in på ämneslärarlinjen, däremot räckte det för att bli jurist. Idag är förhållandena mer än omvända, vilket säger något ack så viktigt om värdering av olika yrken.

Anna Ekström fortsatte med att tala om sina tre L.

Likvärdigheten är det första. Alla elever, oavsett bakgrund och förutsättningar, har rätt till en bra skola som ger dem bästa möjliga förutsättningar för sitt vuxna liv. Där finns avsevärda brister idag, vilket bl a annat den senaste PISA-undersökningen tydligt visat. Skälen bakom detta är flera, men den kraftiga marknadsstyrningen i utbildningsväsendet är en uppenbar faktor. Måhända har även kommunaliseringen spelat roll, eller i vart fall sättet den genomfördes på. Här verkar det också som om pendeln kanske svänger tillbaka för gymnasieskolans del. För många kommuner är åtagandet att driva gymnasieskolor helt enkelt för stort och där finns en längtan att staten tar över.

Lärarna är det andra. De är idag alldeles för få, många fler behöver utbildas. Kompetensutvecklingen är eftersatt och alldeles för lite styrd av de behov lärarna själva har, istället har märkliga coachingkurser grasserat med förvånade lärare som åhörare. Anna Ekström menar att kompentensutvecklingen av lärare helt måste inriktas på utveckling av undervisning och undervisningsmetoder. Hennes statssekreterare Erik Nilsson kan tala i timmar (också skriva långt och utförligt på Facebook) om vikten av att lärare samarbetar för att systematiskt förbättra och utveckla sin egen och sina kollegers undervisning.

Långsiktighet är det tredje. I Sverige har betygssystemen avlöst varandra på pärlband medan Finland har haft samma de senaste femtio år sedan. Så mycket tid som gått för att lärare ska lära sig nya betygssystem som istället kunde gått till utveckling av undervisningen. Skolan behöver ramar som håller över lång tid, inte häftiga inbromsningar, tvära kast, och nya grundförutsättningar. Detta innebär i sin tur att politisk enighet över block- och andra gränser måste eftersträvas.

I den efterföljande diskussionen togs många frågor upp, bl a ökad psykisk ohälsa hos eleverna, framförallt flickorna. Förutom behov av kuratorer och annan skolpersonal som kan stötta behövande elever framhöll Anna Ekström ännu en gång hur viktigt det är att utveckla undervisningen, som är skälet till att barnen överhuvudtaget går i skolan. Om undervisningen är bra, mår eleverna bra. Detta resonemang förde fram till ett fjärde L:

Lyckliga barn – herregud, sa Anna, de ska gå tolv år i skolan. Det är klart att de ska vara lyckliga där! Dessutom lär de sig mer om de trivs.

Diskussionen spände över många och vida fält – intresset för skolan är stort, brett och djupt i vår klubb såväl som i samhället i stort. Inte så märkligt eftersom vårt samhälle står och faller med den.

En fråga gällde förslagen från den skolkommission, som Anna Ekström tidigare lett, och som nu avslutat sitt arbete med ett gediget betänkande. I kommissionen har suttit forskare, praktiker, pedagoger med lång och gedigen kunskap om skolan och de har lagt fram en rad förslag till hur skolan kan förbättras i sitt uppdrag att ge alla elever en bra undervisning och en god grund för vuxenliv och kanske fortsatta studier. Ur dess flerhundrasidiga betänkande har den liberale ledaren bara uppfattat förslaget om att låta lotten ersätta kötid som urvalsgrund till skolor med fler sökande än platser

Anna Ekström tycker att det bästa med skolkommissionens förslag är dess helhetsperspektiv. Förslaget om lottning tycker hon är bra, men hon har insett att det är hopplöst att få igenom riksdagen. Hon gjorde reflektionen att den borgerliga kärleken till kösamhället fått ny glöd just i detta sammanhang. Istället får man skruva lite här och lite där, det finns många andra faktorer som kan och behöver påverkas för att vrida utvecklingen mera rätt, sa denna sanna resultatpolitiker.

Något lite diskuterades också vuxenundervisningen. Behovet av SFI-lärare är skriande. Komvux återuppstår nu med något som i mångt och mycket liknar den gamla arbetsmarknadsutbildningen. På departementet snickras ”lådor” som ska ge t ex vårdbiträdeskompetens, som sedan ska kunna följas av en annan ”låda” som ska ge legitimation som undersköterska.

Ni kan bara ana vad bra det är att jag har jobbat i Arbetsdomstolen och varit fackordförande och att Ylva Johansson har jobbat som lärare, sade Anna Ekström. Vi kan varandras områden och samarbetet mellan utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen har aldrig var bättre och mer konstruktivt.

Vi gick ifrån detta möte en varm vårkväll (den första på evigheter) med glädje över att ha mött en minister som bottnar djupt i sitt område, som kan det utan och innan, som drivs av en vilja att förbättra på det sätt som är politiskt möjligt. Vi behöver många sådana i svensk politik – i alla partier!

Vid pennan

Carina Fredén

Rapport från partikongressen

Den 20 april 2017 hade vi ett fantastiskt trevligt – och informativt – möte med våra alldeles egna partikongressombud Inger Edvardsson och Margareta Stavling. Vi vågar en gissning på att vi är den enda klubbstyrelse i hela partiet som haft TVÅ (!) ombud på kongressen.

Inger och Margareta skildrade fem dagar som började med frukost kl 7 och fortsatte med kongressande till midnatt. Ingen av dem hade läst tidningar eller sett på TV under tiden utan levt helt i sin ´kongressbubbla´. Båda är förstagångsombud, trots att båda varit aktiva i partiet i fyrtio år eller mer. Det visar något bra om arbetarekommunens nya sätt att välja kongressombud och dessutom om s-kvinnornas roll för hela partiet. Inger och Margareta har inte blivit kongressombud enbart därför att de är med och driver Stockholms allmänna kvinnoklubb, utan därför att de båda gör och gjort ett gediget lokalt arbete i sina valkretsar och där skaffat sig det förtroende som gav dem många röster bland sina lokala partivänner. Samtidigt ser man att s-kvinnor spelar stor roll för partiet i det lokala arbetet – det är inte en överdrift att säga att s-kvinnorna är oundgängliga för partiet.

Inger och Margareta gav oss en genomgång av besluten på partikongressen, som många av de 20 mötesdeltagarna följt nära i press och TV-sändningar. Det sakliga innehållet är redan känt via andra kanaler och särskilt Margareta uppmanade oss att gå in på partiets hemsida och läsa riktlinjerna, som hon ansåg vara ”buskul” läsning. Här en länk för intresserade.

Klubbens motion om att partimedlemmar kan utbildas till köksbordskämpar på internet blev besvarad, men medvetenheten om näthatet finns på flera ställen i riktlinjerna.

Vilka var de bästa besluten kongressen fattade?

Inger, som har en bakgrund som rektor, var inte sen att framhålla utfasningen av friskolor med religiös bakgrund. Därnäst kom att stoppa vinstjakten i skolor, vård och omsorg och att stoppa den s k ”hyvlingen”, dvs att en arbetsgivare utan förvarning kan hyvla av timmar från en heltidstjänst till kortare deltid.

Margareta tyckte att beslutet om nollvision för mäns våld mot kvinnor var allra bäst. Därnäst kom att ett kulturpolitiskt program ska tas fram före valet 2018 och slutligen att det tydligt skrevs in att Sverige inte ska gå med i NATO.

På frågan om det sämsta beslutet kunde Inger inte svara, men Margareta var helt klar på att hon inte gillade att både tiggeriet och dess orsaker ska motverkas. Hon tyckte att kongressen borde nöjt sig med ett beslut om att motverka enbart tiggeriets orsaker.

Kongressens höjdpunkter hade enligt både Inger och Margareta med Stefan Löfven att göra. ”Han har vuxit i sin roll”, sa Inger, ”hans avslutningstal var riktigt, riktigt bra”. Margareta höll med, men nämnde också den norske s-partiledarens, Jonas Gahr Störe, tal. ”Dessutom var han ju så snygg. Tänk vad dom kan, norrmännen. Den förre, Jens Stoltenberg, var ju också en fröjd för ögat.”

F ö tyckte båda våra kongressombud att kongressfesten var oerhört kul. Inger hade fått dansa med vårt skolborgarråd Olle Burell. ”Han skulle kvala in på Let´s dance när som helst”.

Den 23 februari 2017

 

Högerpopulismen i Europa

En kort sammanställning av Anna-Lena Lodenius bok ”Vi säger vad du tänker”, Atlas 2015, samt uppgifter från nätet kring stödet för olika partier i Europas länder samt partigrupperna i EU

Lodenius bok är uppbyggd kring hur man kan definiera högerpopulisterna: Är de facister? Är de rasister? Är de en partifamilj, lika över Europa? Vilka folkgrupper lockar de? Hon går också igenom att partierna har olika rötter där nazismen från Tyskland och fascismen från Italien funnits med sedan lång tid tillbaka. Många av dessa partibildningar har – i likhet med Sverigedemokraterna – försökt tvätta bort det mesta av dessa gamla inflytanden, bildat en ny partigrupp och därefter fått fler anhängare. Andra partier har uppstått kring kritik av ekonomiska och praktiska problem med fr a invandring som i Danmark och Norge. Genomgående är dock betoningen av nationalism och att de har en konservativ syn på familj och jämställdhet. Flera stora partier har motstånd emot EU som viktig programpunkt, över lag är de EU-motståndare. Det hindrar inte att de ofta lyckats bra i EU-val och gör sina framträdanden där för att påverka i sin egen inrikespolitik. De har sin styrka i protester emot makthavare, andra partier buntas ofta ihop som att de står på ena sidan som en elit medan det populistiska partiet är det enda som står för ”folket”. Det har ofta lett till att de går tillbaka i stöd när de ingår i regeringskoalitioner eftersom de inte blir trovärdiga som protesterande mot ”makten”.

Intressant är också deras förhållningssätt till Ryssland och Putin. Sympatier för Putin-regimen förenar både den yttersta vänstern (t ex Grekland) och den yttersta högern. Vännerna i europeisk politik är Putins bräckjärn för att bryta den euroatlantiska dominansen i världspolitiken, underminera EU:s makt och flytta världens centrum närmare Asien, skriver Lodenius.

De radikala högerpopulistiska partierna har ombytliga väljare, röstsiffrorna kan gå upp och sedan plötsligt rasa. Situationen i större delen av östra Europa ser oftast så ut, nya partier avlöser varandra och ofta är det med krav på minskad korruption och ordning och reda som nya partier tillkommer. Det skall ses emot att hela politiken i öst är mer eller mindre präglad av populism, främlingshat och konservativa värderingar.

I ett avsnitt resonerar Lodenius kring anledningar till att de populistiska partierna växer. En slutsats hon drog var att dessa partier får större styrka när övriga partier ”lägger sig alla mot mitten” och ibland bildar koalitioner som monopoliserar makten. Det behövs ideologisk debatt, tydliga alternativ och politiker som brinner för något. Det vi inte behöver är aggressiva skiljelinjer när politiken blir destruktiv och inte levererar förbättringar till väljarna eftersom de politiska låsningarna är så stora. Då får vi en situation som tycks gynna just radikala högerpopulistiska partier. (Se USA och Brexit, efter bokens utgivning!)

Antalet invandrare tycks inte ha någon väsentlig betydelse för högerpopulismens tillväxt eftersom vi har länder med få invandrare där den är starkt utbredd medan andra som tagit emot många invandrare har mindre stöd för högerpopulismen.

De högerpopulistiska partierna har kommit för att stanna, tror Lodenius. Vi måste bereda oss på en kamp, en politisk strid med moral och etik, ont eller gott, rätt eller fel och det går inte att köra med fula trick och falskspel. Radikala högerpopulistiska partier är egentligen antipolitiska, de växer av minskat förtroende för politiken och politikerna, företrädarna gör allt för att underblåsa politikerföraktet. Botemedlet är mer och bättre politik.

Tre viktiga val i Europa 2017

Strax väntarparlamentsval i Nederländerna och Frihetspartiet PVV har i december 2016 35% av väljarstödet. I Frankrike pågår presidentvalsprocessen där Marine Le Pen, ledare för Front National i nov-dec 2017 hade 29% av stödet enligt opinionsundersökningar. En vacklande högerkandidat och två andra mera okända presidentkandidater gör valet extra osäkert. Efter det kommer Tyskland att ha parlamentsval och såväl äldre partier som Alternative für Deutschland skulle kunna få mera än de 14% stöd de hade före årsskiftet.

Alla högerpopulistiska partier har vädrat morgonluft efter att Trump vann presidentvalet i USA och hoppas på egna framgångar. Redan Brexit i Storbritannien blev en framgång för alla EU-motståndare.

De högerpopulistiska partiernas stöd i Europa nov-dec 2016

(Länder med mer än 20% högerpopulistiska väljare med fet stil)

Belgien Flamländskt intresse, VB 12,3 %

Bulgarien BBT 8%, Attack 4,5% 12,5

Cypern: Elam 3,3

Danmark: Danske Folkeparti 17,1

Estland: EKRE 12

Finland: Sannfinländarna, PS 10,5 %

Grekland CA 9,5% Anel 2,5% 12

Frankrike Front National 29

Italien Ln 12,8%, Fdl-AN 4% 16,8

Kroatien HDZ 31,3%, HSP 2,1% 33,4

Lettland NA 9,1% 9,1

Litauen TT 4,8% 4,8

Luxenburg ADR 6,5% 6,5

Nederländerna PVV 35

Norge: Framskrittspartiet 14,2

Polen PiS 34%, Kukiz’ 15,9& 49,9

Rumänien PRM 3,2% PPDD 2,8 6

Schweiz SVP 28% 28

Slovakien SNS 14,1%, Kotleba 10,1% 24,2

Slovenien SDS 15,9%, SNS 1,6% 17,5

Storbritannien UKIP 12% 12

Sverige SD 17,5% 17,5

Tjeckien ANO 33,5%, Usvit 1% 34,5

Tyskland AfD 14% 14

Ungern Fidesz 46%, Jobbik 22% 68

Österrike FPÖ 35% 35

Gruppindelningen i EU-parlamentet

Alla länders partigrupper ingår i någon av de 8 grupperna som samarbetar i parlamentet. Det har 751 ledamöter varav Sverige har 20 mandat. Man arbetar med 24 officiella språk! 18 ledamöter ingår kanske inte i någon grupp, kan gälla högerpopulister.

Grupperna är:

  • EPP: Europeiska folkpartiets grupp. I den ingår från Sverige moderaterna och kristdemokraterna. 217 ledamöter
  • S&D: Progressiva förbundet av socialdemokrater 189 ”
  • Socialdemokrater och FI
  • ELR: Europeiska konservativa och reformister 74
  • (Brittiska konservativa, inga svenskar
  • ALDE: Alliansen Liberaler och demokrater för Europa 68
  • Folkpartiet och Centern från Sverige
  • GUG/NGL: Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster 52
  • Vänsterpartiet från Sverige
  • G/EFA: De Gröna/Europeiska fria alliansen 51
  • Miljöpartiet från Sverige
  • EFDD: Frihet och direktdemokrati i Europa 42
  • Sverigedemokraterna
  • ENF: Nationernas och friheternas Europa 40
  • Bl a Front National, inga svenskar
  • NI: Grupplösa (?) 18

Siv Hamring/2017-03-11

 

 

Den 8 december 2016

hade Stockholms allmänna kvinnoklubb sitt sista möte 2016. Närmare 30 medlemmar hade mött upp för att lyssna till vår EU- och handelsminister Ann Linde och vår EU-parlamentariker och medlem i Allmänna kvinnoklubben Jytte Guteland i Folkhemmet, Sveavägen 68.

Ann Linde talade under rubriken

 

EU vid vändpunkten?

Ann Linde inledde med att påminna oss om den senaste tidens politiska skeenden såsom Aleppos förstörelse och senare tids flyktingströmmar. Endast fem länder i EU har stått upp och tagit emot de nya flyktingarna. Och Sverige har gjort den största insatsen. Ann pekade på att Sverige under kriget på Balkan tog emot ca 100 000 flyktingar. Sysselsättningsgraden i denna grupp är nu lika hög som för svenska medborgare i genomsnitt. Sverige har under senare tid tagit emot ca 163 000 nya flyktingar. En förhoppning är att vi ska lyckas lika bra med sysselsättningen för denna nya grupp som för flyktingar från Balkan. 

Det går bra för Sverige just nu. Vi har en hög sysselsättningsgrad och låg ungdomsarbetslöshet. Vi har i princip ingen arbetslöshet bland svenskar men 15 procent bland den invandrade befolkningen. Enorma skattesänkningar under den borgerliga tiden har medfört ekonomiska omfördelningar med stora sociala klyftor som följd. Stora teknologiförändringar i dagens samhälle innebär att företagen inte alltid hinner med i utvecklingen. 

I Sverige har vi alltid varit positiva till frihandel och haft stor nytta av den förda frihandelspolitiken. Exporten har gett många jobb. Klarar vi inte exporthandeln och teknikutvecklingen kommer arbetslösheten. Det finns en dålig kunskap ute i världen om vad frihandelsavtalen betyder. Den tillträdande presidenten i USA, Donald Trump, vill nu försämra möjligheterna till fri handel. Omskolningsmöjligheter och arbetslöshetsförsäkringar har stor betydelse för en bra utveckling i svåra tider. I omställningstider behövs en välfärdsstat som tar hand om människor och som kan överbrygga ekonomiska och sociala problem mellan olika utvecklingsskeden.

Britterna vill lämna EU – Brexit. Ett stort antal tjänstemän måste arbeta med de olika juridiska och organisatoriska frågor som uppkommer i detta sammanhang. Storbritannien har en mycket stor del av EU-s budget. Ska budgeten dras ner totalt sett eller ska övriga medlemmar betala mer? Sverige kommer att beröras kraftigt vid ett utträde. Sverige har haft mycket samarbete med Storbritannien och värdegemenskapen har varit hög inom många politikområden. Dock inte vad gäller socialpolitik och arbetsmarknadspolitik.

Sverige har drivit en egen linje inom EU vad gäller sociala frågor. Den tidigare finansministern i Sverige Allan Larsson har fått i  uppdrag av EU-kommissionen att ta reda på hur det nuvarande EU-systemet för sociala frågor fungerar och vilka förbättringar som kan genomföras. En ny social pelare ska utformas. Vidare har statsminister Stefan Löfven bjudit in EU till ett toppmöte nästa höst helt ägnat åt den sociala dialogen. Förslaget har tagits väl emot.

Sverige har haft ett mycket gott samarbete med Obama-administrationen. Den intressepolitik som den tillträdande presidenten Trump kan bedömas komma att driva är mycket osäker. En förhoppning är att kloka tjänstemän i Vita Huset ska kunna bidra till att mildra verkningarna av kommande politiska idéer. 

Jytte Guteland representerar sedan våren 2014 Sverige i EU-parlamentet. Hennes huvudintresse är klimatpolitiken och hon sitter som ordinarie medlem i EU:s miljöutskott. Jytte har en bakgrund bl a som förbundsordförande i SSU åren 2007 – 2011 och som internationellt ansvarig i det Socialdemokratiska Studentförbundet. Hon har också arbetat bl a i tankesmedjan Global Utmaning som verkar för långsiktiga lösningar på kriser i de ekologiska, ekonomiska och sociala systemen.

Jytte är mycket positiv till klimatavtalet som togs beslut om i Paris i december 2015. Då enades världen om ett nytt avtal som binder alla länder och ska börja gälla senast år 2020. Den globala temperaturökningen ska hållas långt under 2 grader och vi ska jobba för att den ska stanna vid 1,5 grader. Avtalet trädde i kraft i november 2016 och nu fortsätter arbetet med att genomföra avtalet.

Jytte betonar hur viktigt det är med ett internationellt ansvar för klimatfinansieringen. Det är helt nödvändigt för att fattiga länder ska kunna genomföra nödvändiga omställningar i produktion och livsstil. Det är därför mycket oroväckande att den blivande presidenten i USA, Donald Trump, aviserat att han vill dra tillbaka amerikanska pengar från denna verksamhet. Jytte är oroad över utvecklingen och kände stor sorg efter amerikanska presidentvalet.

Jytte betonar betydelsen av att vi får verksam lagstiftning i alla klimatfrågor. En kraftfull lagstiftning för olika industriverksamheter måste till. Förhandlingar pågår för närvarande för att kunna genomföra bestämmelser som innebär högre priser för utsläpp från industrin. Förhandlingarna sker under motstånd från de konservativa grupperna i EU.

Ett annat angeläget område att arbeta med är problemen med hormonstörande ämnen. Hormonstörande ämnen kan orsaka cancer, påverka ämnesomsättningen och påverka människors förmåga att få barn. Foster och små barn är särskilt känsliga för påverkan.

EU-kommissionens beslut om kriterier för hormonstörande ämnen skulle ha fattats senast i december 2013. Sverige stämde EU-kommissionen för senfärdighet i frågan och i december 2015 fick Sverige rätt i en dom från EU-domstolens tribunal. Ett förslag till kriterier kommer nu att diskuteras i EU-parlamentet, Europeiska rådet och inom EU:s kommittéer. Jyttes uppfattning är att detta förslag är ganska begränsat. Det hade varit önskvärt med ett förslag som tagit fasta på helheten t ex vad gäller hur vi i vardagen kommer i kontakt med hormonstörande ämnen i matförpackningar, kosmetiska produkter och kläder samt genom bekämpningsmedel i livsmedel och vatten. Jytte hoppas bli ansvarig för dessa frågor i miljöutskottet och därmed kunna driva på utvecklingen åt rätt håll.

Vid tangenterna

Birgit Skjönberg

 

Den 18 oktober 2016

kom riksdagspolitikern och klubbmedlemmen Lawen Redar tlll Allmänna kvinnoklubbens medlemsmöte på Sveavägen 68 och berättade för oss om sina tankar om

Identitetspolitik 

Vad är identitetspolitik? Lawen betonar att hon är varken för eller emot identitetspolitik. Om man säger ja eller nej till identitetspolitik är ganska ointressant. Det viktiga är de begrepp som används när man talar om identitetspolitik och hur man kan använda dem för fortsatt analys. Det finns en rad akademiska begrepp från sociologin som är centrala i debatten om identitetspolitiken.

Lawen berättar att termen ”identitetspolitik” har använts i den politiska och akademiska diskursen sedan 1970- talet. Identitetspolitiken kommer ursprungligen från USA där svarta kvinnor ansåg att vita feminister inte rätt förstod svarta kvinnors särskilda behov. Begreppet identitetspolitik uttalades först av den svarta feministisk organisationen The Combahee River Collective i Boston, verksamma i slutet av 1970-talet. ”The Combahee River Collective Statement” är det första manifestet baserat på svarta kvinnors formulering av förtryck grundat i egna erfarenheter.

Från manifestet:”Vi måste aktivt kämpa mot maktstrukturer som skapar underordning på grund av ras, sexuell läggning, kultur och klass” vilket kräver en analys och praxis som förstår ”syntesen av dessa förtryck och hur de skapar bristande förutsättningar för våra liv.”

Lawen betonar att det finns både för- och nackdelar med att använda identitetspolitikens olika begrepp.

Fördelar bl a:

Identitetspoltiken har varit avgörande för att bryta upp både den liberala och den marxistiska diskursen vilka behandlar mänskligheten som en enhetlig massa eller som menar att klassfrågan är den enda avgörande skillnaden.

Identitetspolitiken är ensam om att ha lyckats synliggöra hur människor rasifieras pga etnicitet och utesluts eller underordnas när de i själva verket påstås vara inkluderade och fria. Identitetspolitiken kan förklara att vad som gör identitet till politik är förtryck, underordning och uteslutning. Identitet skapas inte bara för att du råkar vara född i en viss kropp och sedan bygger en identitet utifrån den.

Nackdelar bl a:

Om erfarenheterna stannar vid identitet och symbolik.

Gruppers förväntningar.

Om allt blir rasism, etnicitet m.m.

Lawen betonar att den generella välfärden har betydelse i det fortsatta arbetet bl a genom:

Allas rätt till arbete, utbildning, bostad, kultur, vård, hälsa och inflytande samt en rättvis fördelning av resurserna i samhället. Hela Sverige måste omfattas av denna politik. Vissa regioner, orter och bostadsområden får inte halka efter. Social och ekonomisk marginalisering måste stoppas. I ett samhälle där varje individ känner trygghet, delaktighet och har makten att påverka sitt eget liv är sannolikheten större att det utvecklas en ömsesidig respekt människor emellan och en känsla av gemenskap som kan motverka konflikter och rasism.

Debatten om identitetspolitik har varit livlig i svenska massmedia. Lawen talar bl a om Åsa Linderborgs artikel ”Det ska fan vara politiskt korrekt” i Aftonbladet:

http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

samt Bo Rothsteins artikel i DN om att identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen:

http://www.dn.se/debatt/identitetspolitiken-hotar-den-nordiska-samhallsmodellen/

Som vanligt blev den efterföljande diskussionen i vår grupp livlig och engagerad.

Några betonade att man är emot identitetspolitik. Teorierna ger grund för bra analys men det finns också faror. Identitetspolitiken får inte innebära att man inte kan solidarisera sig med en grupp som man inte tillhör från början. Vi behöver bli mera pluralistiska. Har Sverige en identitetskris? Hur är vår syn på globaliseringen? Hur upplever folk nya grupper i ett homogent Sverige?

Det är farligt om man inte pratar om politiska utmaningar. Man ska kunna diskutera politiska frågor på ett korrekt sätt. Jämlikhet och solidaritet ligger i den svenska kulturen. Ett tydligare socialdemokratiskt engagemang i dessa frågor efterlystes.

Är vi i ett stort omvälvningsläge? Tillväxt, framtidsoptimism, välfärdsspridning, total marknadsliberalism, evangelium om avreglering, stor skepsis inom socialdemokratin. Marken gungar i olika europeiska länder. För vänstern en pseudodiskussion?

Kvoteringssystemet diskuterades. Vi har i partiet en fördelning på kön. 50-50 samt 25% under 35 år. Efter åtta år i opposition så behövdes denna regel. Men har detta blivit en fyrkantig lösning i runda hål? Stockholms AK la på en utomnordisk kvot. Vi har därefter ingen pensionär i riksdagen. Ska vi fortsätta med kvoter kanske vi måste kvotera äldre också?? Hur får vi en bra representation utan kvoter?

Vid tangenterna:

Birgit Skjönberg

 

 

Medlemsmöte den 22 september 2016

Den 22 september samlades ett trettiotal kvinnor i alla åldrar i Folkhemmet på Sveavägen 68 för att lyssna på rättssociologen Astrid Schlytter som kunnigt och engagerat talade om sin forskning om 

Hederskultur

Åhörarna var trollbundna. Så småningom kom diskussionen igång med många vittnesmål, både från våra egna medlemmar Esme Guler och Meheret Dawit och många andra om egna erfarenheter av hederskulturens normer och seder.

Kvällen gav inga svar på frågan om hur ett samhälle som ska rymma både människor fostrade i hederskulturen och de västerländska idealen om individens rätt att själv välja sitt liv ska formas. Det får vi återkomma till.

 

Astrid Schlytter

är forskare vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes huvudsakliga forskningsområde ärsocialrättslig lagstiftning ur ett könsperspektiv och ett etnicitetsperspektiv.

 

Astrid har nyligen utkommit med en bok om pojkars villkor och fostran i hederskulturen[1]

 

Om hederskultur

Astrids intresse för hedersförtryck av flickor och kvinnor startade för 20 år sedan efter mordet på 15 åriga Sara 1996. Hon mördades av sin bror och kusin. Socialtjänsten förstod inte de villkor Sara hade. Med kunskaper hade Sara kunnat få skydd och hennes liv hade räddats. Villkoren för döttrar i familjen som har sin bakgrund i länder där hederskulturella värderingar är dominerande hade det svenska samhället för lite kunskaper om. I sitt arbete för att förstå dessa flickors och familjer villkor har Astrid haft stöd av studenter med bakgrund i dessa länder. Deras kunskaper och förståelse är avgörande för att vi ska förstå de sammanhang dessa ungdomar lever i. I Sverige finns det en försiktighet som drabbar de utsatta ungdomarna – som innebär att de diskrimineras och att principen om likhet inför lagen inte följs.

 

Inte bara flickors utan även pojkars/bröders frihet är starkt begränsad. Brödernas roll måste man förstå utifrån uppfattningen om mäns heder. Pojkar/bröder blir i denna kultur både offer och förövare.

 

Astrid arbetar med olika former av aktiviteter för att stödja drabbade ungdomars läkande processer. Det handlar omProjektet Kärleken är fri som drivs av Rädda Barnen, Länsstyrelsen Östergötland och Folkteatern i Örebro.  Detta är ett treårigt projekt som finansieras av Allmänna Arvsfonden och som består av flera delar: teater, material till lärare, chattverksamhet. Chatten bemannas av elva olika frivilligorganisationer i landet. En av dessa organisationer är föreningen Dansa! min kompis där Astrid är ordförande. Föreningen Dansa! min kompis kan stödjas genom bidrag till bg 5084-4075.

 

Det systematiska våldet mot kvinnor i hederskulturer handlar, enligt Astrid, om att flickan/kvinnan ska vara oskuld vid giftermålet. Detta är nödvändigt för att den man hon gifter sig med ska veta att de barn hon föder är hans. ”Flickors heder är som en tändsticka – tänds bara en gång.” Ett absolut faktum enligt myten. Flickors heder är en stor angelägenhet för hela familjen. Bröderna anses kunna hamna i vanheder för systrarnas skull. Kvinnans rykte drabbar till henne närstående män. ”Kvinnor ska förneka sin existens och existensen ska bestämmas av närstående män.”

 

I hederskulturer är livsvillkoren för flickor och pojkar väldigt olika. Pojkarna känner väl till skillnaderna och vill inte ha det som sina systrar. Pojkar ska föra traditionen vidare. Pojkarna ska vara en god son och en god bror. De ska kontrollera och blir själva kontrollerade. Pojkar står i beroendesituation till sin pappa. Både pojkar och flickor måste gifta sig med den familjen väljer.

 

Hedersmord förekommer. Hedersmord görs ofta osynligt. Det göms undan. Ingen i omgivningen vågar berätta. Mannen har ofta rätten på sin sida. I Turkiet är straffet för hedersmord lägre än för ”vanliga” mord, eller man kan gå helt fri. I Yemen behöver man inte ens gå till domstol. En särskild studie har visat att söner till ensamstående kvinnor har större förståelse än andra pojkar för kvinnors roll i samhället.

 

Samtalet

I det efterföljande samtalet togs många olika problem upp. Hur möter vi familjer som kommer till det svenska samhället för att så långt som möjligt hjälpa till att luckra upp hederskulturmönster? Vänder vi oss till männen? Vänder vi oss till kvinnorna? Är det över huvud taget möjligt att utöva påverkan? Det konstaterades att den svenska skolan har en mycket viktig roll. Det betonades också att mycket håller på att förändras i länder där hederskultur förekommer. Flickor som flyr från hederskulturer till andra länder kan ofta bidra till ekonomin för familjemedlemmar som finns kvar i det gamla landet. Flickor som flyr glömmer inte familjen och bidrar till familjens ekonomi. Dänniskor fostrade i hederskulturen och de västerländska idealen om individens rätt att själv välja sitt liv ska formas. Det får vi återkomma till.

 

Vid tangenterna:

Carina Fredén

Birgit Skjönberg

[1] Schlytter, Astrid & Rexvid, Devin: Pojkar i hederskontexten. LVU:s blinda fläck (2015)

etta får till följd att kvinnor får respekt och uppvärderas i förhållande till m

ännen.

 

Kvällen gav inga svar på frågan om hur ett samhälle som ska rymma både m

 

 

Medlemsmöte 2016-04-18

Då talade vi om ”Samhällspsykologi – finns det” eller ”Människosyn-Tillit- Partival” (titlarna varierade under marknadsföringens gång)

Maria Sandgren, ny medlem i Allmänna och universitetslektor på Södertörns högskola, berättade om sin alldeles färska forskningsrapport om väljares partival och deras syn på sin omvärld.

Det blev ett möte lika intressant som välbesökt! Vi var 25 närvarande, varav två blev nya medlemmar – sånt gillar vi alldeles särskilt!

Rapporten grundas på en enkätundersökning som gav 34 procents svarsfrekvens. Det är inte så högt som varit önskvärt för helt säkra slutsatser, men det visade sig att de som svarat väl svarar emot normalbefolkningen i en rad olika avseenden. Dock finns en övervikt för högre utbildning, vilket är ett vanligt fenomen vid enkätundersökningar.

I undersökningen har man ställt frågor om svenskhet. Det visar sig inte oväntat att sd-väljarna sticker ut i detta avseende.

Studien har av Maria Sandgren sammanfattats i följande slutsatser:

  • De flesta människor i Sverige har en positiv bild av andra människor och sätter stort värde på värderingar som innebär att andra människor än en själv uppmärksammas.
  • Samtidigt finns variationer i individernas uppfattningar om människan och om hur man bör leva, samt om samhället och politiken, som spelar stor roll för deras partisympatier oberoende av individernas sociala bakgrund.
  • SD-sympatisörer har den mest negativa människosynen, och MP-sympatisörer den mest positiva.
  • Vänster-högerskalan kan delas upp i två komponenter, en ekonomisk och en social, som delvis är oberoende av varandra.
  • SD-sympatisörer är högerorienterade i både i ekonomiskt och (framför allt) i socialt-kulturellt avseende.
  • SD-sympatisörer och andra personer med liknade uppfattningar kan sägas skilja sig kvalitativt från andra sympatisörer genom att de avviker framför allt med avseende på tillit, människosyn och en exkluderande syn på svenskhet, men inte lika tydligt när det gäller basala värderingar, som däremot förklarar skillnader mellan sympatisörer av andra partier.
  • Allianspartister har mer självframhävande värderingar än rödgröna partisympatisörer som är mer inriktade på självöverskridande värden än vad allianspartister är. I politiska frågor är allianspartister mer höger- orienterade och rödgröna mer vänsterorienterade.
  • Det är tydligt att det finns tre block i svenskars åsikter och tänkande (ett blågrönt, ett gult och ett rödgrönt block, som motsvarar allianspartierna, SD och de rödgröna partierna, med visst undantag för det gula blocket, se nästa punkt).
  • Det gula blocket (SD-tänkande) omfattar c:a 29 % av undersökningsdeltagarna, alltså en mycket större andel än de som enligt samtida opinionsundersökningar stödde SD och även jämfört med aktuella opinionsundersökningar (mars 2016). Det kan alltså finnas en stor grupp latenta SD-anhängare.

Läs mer på denna länk: http://http//www.sh.se/polor
Vid tangenterna: Carina Fredén och Birgit Skjönberg

 

Medlemsmöte 2016-03-07

Ämne: Integration

GästErik Nilsson,

statssekreterare hos arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

– Den politiska hösten 2015 bestod i princip av permanenta krismöten. Så inledde statssekreterare Erik Nilsson sin intressanta presentation av det uppdrag han har idag med speciellt ansvar för flyktingmottagningen.

beslutsnivåer, gjorde att kommunerna på något sätt klarade det, konstaterade en med rätta imponerad Erik.

Sverige hade de mest generösa asylreglerna i Europa. De ca 163.000 asylsökande som anlände till Sverige 2015 (varav ca 35.000 är ensamkommande barn), kan jämföras med t.ex. Tysklands drygt 1 miljon eller Österrikes 90.000. 

Sveriges kommuner behövde en period av ett ”lugnare kaos”, för att hinna ordna upp i den asylmängd de skulle hantera: ID-kontroller infördes från 2016-01-01. Invandringen har minskat och hittills i år har ”bara” drygt 800 ensamkommande barn kommit. Men krisen är inte över. Ungefär 15 gånger så många kommer från Turkiet till Grekland jämfört med 2015, vilket innebär att smugglarna hittar andra vägar.

Idag finns ca 180.000 asylsökande registrerade. Det innebär 15 – 18 månaders väntan för att få sin ansökan prövad. I Tyskland får man vänta ca 9 månader på att få söka asyl!I juli 2015 skrev Migrationsverket ner prognosen för antalet flyktingar som förväntades komma. Verkligheten blev en helt annan.  I oktober kom ca 10.500 personer varje vecka, varav ca 2.500 var ensamkommande barn. Varje dag fick ca 30 bussar köra ”norrut”, medan man hoppades att någon camping, något hotell under färdvägen skulle signalera att det fanns lediga sovplatser någonstans.

– Och den speciella svenska samhällsstrukturen med decentraliserade

Identiteter måste fastställas. Migrationsverket anställer massor av ny personal för ändamålet, men de flesta kommer att få vänta hela 2016 innan de får besked.

Ca 100.000 bor i speciella ”anläggningar” runt om i landet. Flera av dem måste tömmas inför olika säsonger; skid-, sport-, sommar- etc. De som bor i eget boende, ”ebo”, bor mycket trångt.

Migrationsverket söker ”tomma lokaler”, vilket oftast finns i avfolkningskommuner, som t.ex. Ljusnarsberg, Lessebo, Hagfors, Gäddede, där soc och skola får en trängd situation.  I dessa kommuner är det ont om arbetsmöjligheter.  Ytterligare ett problem där är, att andelen lågutbildade, som oftast blivit kvar, fylls på.

Ca 70.000 barn behöver plats i skolor. Bara i Stockholm behövs ca 12 nya grundskolor om åtta år.  Då är inte hänsyn tagen till ”minskade klasstorlekar”. Lärarbristen gör att pensionerade lärare inkallas och obehöriga anställs.

Ca 700.000 bostäder, de flesta överkomliga hyresrätter,  måste byggas i Sverige till 2025, d.v.s. 100.000 per år. Idag är byggtakten 40.000 per år.

Idag startar etableringsinsatserna först när man fått uppehållstillstånd, vilket måste förändras. Ambitionen är en tidig kartläggning. Det civila samhället måste komma in med aktiviteter under väntetiden för att undvika att en förlamande sysslolöshet permanentas.

15 % av alla ensamkommande barn i EU kom till Sverige 2015, de flesta är från Afghanistan, Syrien, Somalia, Eritrea och Irak. Några är 10 – 15 år, de flesta äldre. Socialen måste utreda och placera alla. Sverige har ca 13.000 placeringar av barn utanför hemmet, varav ca 4.000 är flyktingar.

Under 2015 kom 35.000 ensamkommande barn/ungdomar hit. HVB-hem och familjehem är den vanliga placeringen.

En ny form för att lätta på trycket för socialen är det nya ”stödboendet för ensamkommande flyktingbarn”, med ett tillfälligt tillstånd för ett boende för flera barn med stödpersonal.

Skolan blir ett problem för barn äldre än 16 år, som kommer hit. Den för många bristfälliga skolgrunden vid ankomsten gör att språk och kunskaper inte hinner sätta sig. Bara ca 20 % klarar grundskolenivån och ca 10% gymnasienivån.  Därför utökar man nu hjälpen med modersmålsstöd.

För att lyckas i vuxenlivet finns tre riskfaktorer: funktionshinder, utomeuropeisk härkomst, avsaknad av gymnasieutbildutbildning.  Endast ca 30 % av lärarna idag har utbildning i svenska 2. Många sfi-lärare saknar helt utbildning. Ca 1.800 flyktingar har någon sorts akademisk utbildning från hemlandet och skulle kunna användas som stödlärare.

Ca 20 bristyrken är identifierade. Af:s etableringsuppdrag utmynnar i att ca 30 % får arbete. Fokus ligger på att integrera språk- och yrkesutbildning samt att locka företag som mottagare av de utbildade.

Ca 30 % har en s.k. kortare utbildning, vilket även innebär att vissa inte har någon utbildning alls, speciellt kvinnor. Det innebär en polariserad situation i samhället.

Avslutningsvis fick Erik en frågekaskad att besvara. Några exempel:

– Vad händer med personer som avvisas, men blir kvar i landet?

– Hur kan EU kräva att Turkiet ska ta emot alla ”återvändare”?ning.  Folkhögskolors koncept med internatboende + studier kan vara en möjlighet för en del.

Lärarbristen är enorm. Till 2019 kommer det att fattas ca 60.000 lärare! Ca 25 % av dessa kan hänföras till flyktingsituationen. Därför undersöker man möjligheten till olika snabbspår för att utbilda personer med annan akademisk

– Hur ser processen från asylansökan till beslut ut?

– Hur kan man säkerställa åldern hos ensamkommande barn/unga?

– Hur kan vi stärka länders demokratier för att undvika krig där?

– Det sägs att Putin bombar i t.ex Syrien, för att på så sätt splittra EU. Är det möjligt?

– Varför tillåta religiösa förskolor/skolor?

– Kan invandrarföreningar bidra till en förbättrad integration i olika områden?

– Hur kan den s.k. förortsfeminismen bidra till integrationen?

– Vad kommer Eriks arbete att innebära framöver i sin numera förändrade form och speciellt när chefen  Ylvas Johanssons uppdrag också har ”lyfts”.

Frågorna och svaren kommer inte att ta slut bara för att kvällens träff var slut.

Erik avtackades med föreningens bildande skrift ”Från Alma till Ulla”, om de historiska kvinnorna som brutit politisk mark och verkat för ”integrationen” i vårt eget land.

Vid pennan – och datorn

Inger Edvardsson

 

 

STOCKHOLMS ALLMÄNNA KVINNOKLUBBS ÅRSMÖTE

2016-02-25

Årsmötesgäst: försvarsminister Peter Hultqvist

 

Försvarsminister Peter Hultqvist inledde Stockholms Allmänna Kvinnoklubbs årsmöte. Han bad oss övriga tänka tillbaka på hur det var, när regeringen övertog den politiska ledningen efter valet i september 2014.

Det var inte bara att de ekonomiska klyftorna hade ökat, delvis på grund av 130 miljarder i sänkta skatter. Mandatperioden inleddes med u-båtsjakt i skärgården, EBOLA-katastrof bröt ut och krisåtgärder förbereddes även i Sverige uti-fall-att. Regeringens budget gick inte igenom och S föreslog nyval, vilket inga partier förutom C hade pengar till. DÖ (decemberöverenskommelsen) föreslogs istället och antogs 27 december 2014 av be borgerliga partierna och regeringspartierna. Den var tänkt att gälla till 2022, men den föll redan i oktober 2015 på initiativ av kristdemokraterna. Övriga borgerliga partier anslöt sig till det.

Flyktingsituationen blev pressad hösten 2015. Under några månader kom ca 163.000 flyktingar till Sverige, jämfört med totalt ca 50.000 år 2012 och ca 80.000 år 2014. Regeringen beslutade att 12 november 2015 införa tillfälliga gränskontroller till Sverige, för att hinna med att ta hand om dem som redan kommit och dem med papper som kunde resa in i landet.

 Sammanfattningsvis har statsråden i en ny och pressad regering snabbt fått lära sig mycket. Mycket mer än i någon tidigare regering.

Trots den skakiga inledningen har mycket kunnat genomföras, bl.a. att lägga grunden till arbetet med de tre ”pelarna” jobb, välfärd, bostäder. Det märks genom kraftig tillförsel av pengar till bostäder, fler specialpedagoger i skolan, ökade möjligheter till studier inom komvux/yrkeshögskola. Stoppade gräddfiler i sjukvården i offentligt finansierad sjukvård, erkännande av Palestina, nej till NATO och mer därtill har bockats av.

 

Sd och dess nazistiska rötter berördes kort, samt några av de förslag Sd röstat emot i riksdagen, t.ex.: rätt till heltid, barnomsorg på obekväm arbetstid, nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet, avskaffa Fas 3.

 

Försvars- och säkerhetspolitiken väckte intresse. Ryssland upplever sig ha rätt till inflytande över sina närområden.  Annekteringen av Krim är den första i sitt slag sedan Hitler intog Sudettyskland 1938.

 

Det svenska försvaret har nedmonterats för snabbt och för grundligt. 10,2 mdr ska nu i första hand satsas på en uppbyggnad till ett modernt försvar, men det är en svår resa. Hur ska ett modernt, teknologiskt försvar planeras? Fokus ska ligga på Sverige, inte på andra länder. ”Vi vill vara ifred och respekteras, men måste kunna försvara oss”. Samarbetet med andra länder ska öka, t.ex. med de baltiska länderna och med arméövningar med Finland.

 Vår incidentberedskap är viktig både för luft och vatten.

Sverige ingår sedan 1994 i Partnerskap för fred (PFF), ett NATO-projekt som syftar till att skapa förtroende mellan NATO och andra stater i Europa och före detta Sovjetunionen. Det skapades strax efter att östblocket upplöstes. Avtalet gör det enklare för NATOs snabbinsatsstyrka att både öva i Sverige och komma hit under kriser.

Endast en inbjudan från regeringen till svenskt territorium gäller! Annars får inget ”militärt” ske på svensk mark, d.v.s. vi har detta Värdlandsavtal. Man arbetar dock på att minska den stora administrativa byråkratin angående samarbetet.

 

Det finns ingen press från något land att vi ska ingå i NATO!

 

Sedan 1997 har USA och Ryssland ett avtal om att inte sprida kärnvapen. Sverige och Finland är suveräna och har ingen koppling till kärnvapen.

 

Frågan om s.k. samhällstjänst i stället för allmän värnplikt utreds.

 

Och en hel del mer hann denne lugne, kloke och humoristiske försvarsminister med under sitt nära timslånga intressanta anförande.

 

Han tackades med Allmänna kvinnoklubbens bok Från Alma till Ulla och en lång, varm applåd.

 

Vid pennan (!)

Inger Edvardsson

 

Måndag den 16 november 2015

Annika Strandhäll

samlades Allmänna kvinnoklubben till öppet medlemsmöte på 68:an, som vanligt innehållsrikt och givande. Vi var 25 närvarande, vilket kändes skönt.

Strandhäll. Hon berättade kort om sin bakgrund, bl a som förbundsordförande för fackförbundet Vision. Sedan talade hon om socialförsäkringarna ur ett kvinnoperspektiv.

 

Annika började med pensionerna. Hälften av alla kvinnor som går i pension idag får bara garantipension, dvs den allra lägsta pensionen, fn ca 7 046 kr/månad för gifta och 7 899 kr/månad för ogifta. Många kvinnor lever under existensminimum. Kvinnors dåliga pension beror på att vi under ett arbetsliv tjänar 3,6 miljoner kr mindre är män. Detta beror i sin tur på att vi längre upp i åren än män har tidsbegränsade anställningar, efter familjebildning får sämre löne- och karriärutveckling, arbetar deltid, tar större del av vab-dagarna mm. 47 min/dag i kortare arbetsdag motsvarar 6 år i arbetslivet. Och då är det bara det betalda lönearbetet som räknas. Mer pengar kommer att krävas till pensionssystemet. Det kan bl a åstadkommas genom tidigare inträde på arbetsmarknaden och/eller senare pension. 

Denna kväll hade vi glädjen att gästas av socialförsäkringsminister Annika

 

Annika pratade också om föräldraförsäkringen och det ojämna uttaget mellan kvinnor och män och att den som tar ut största delen av föräldraledigheten också tar en större del av det obetalda hemarbetet och fortsätter med det när barnen blir äldre.

 

Vad gäller sjukförsäkringen har sjukpenningtalen ökat med 50% sedan 2010, kvinnor är mer sjuka än män, stress, depression och psykisk ohälsa blir vanligare, de som arbetar inom välfärdsyrkena är mer drabbade. Inom regeringen undersöker man nu vad detta mönster kan bero på och hur man ska få ner sjuktalen.

Många frågor och en livlig diskussion följde på Annikas information.

 

Vi blev imponerade av denna kvinna. Tekniken strulade (ovanligt!) och lämnade Annika utan tjusiga PowerPoints. Men det bekymrade inte denna kompetenta person – alla siffror, alla problem och alla möjligheter fanns i hennes huvud. Ibland kan man tro att att ett möte av detta slag blir ännu bättre av att bara lyssna! I vart fall kände vi oss kunskapsrikare när vi gick hem än när vi kom.

 

Sedan fortsatte mötet med motionsbehandling. Fyra motioner gicks igenom och alla antogs av mötet som klubbens egna att sändas till Arbetarekommunens årsmöte 2016. Ni hittar odm på annan plats på denna sida.

 

Kvällen avslutades med ätbart småplock och allmänt gemyt.

 

Den 20 oktober 2015

fick Allmänna kvinnoklubben besök av

riksdagsledamöterna Lawen Redar och Anders Österberg

Ämnet för dagen var Stockholms arbetarekommuns projekt

Framtidsstaden

Särskilt fokus riktades mot frågor om Jämlikhet – Skola – Integration

Klubbens ordförande Carina Fredén inledde med att berätta om att Allmänna kvinnoklubben på senare tid fått möjlighet att välkomna ett antal nya medlemmar som inte är födda i Sverige. Anders Österberg bor i Akalla. En diskussion pågår med honom om hur Allmänna kvinnoklubben ska kunna arbeta för att stödja kvinnor i Akalla. Målsättningen är att bidra till ökad integration. Kan vi i klubben vara mentorer? Kan vi vara ”svensksystrar”? Vi kommer att återkomma till detta ämne längre fram men alla som spontant känner att detta är ett angeläget projekt är välkomna att ta kontakt med Carina på carina@carinafreden.se för synpunkter och idéer om hur detta arbete kan utformas. Om klubben lyckas med ett sådant projekt kan det bli ett viktigt bidrag till Framtidsstaden Stockholm.

Efter denna inledning presenterade Lawen och Anders det stora projekt om Framtidsstaden som nu satts igång av Stockholms arbetarekommuns styrelse. Veronica Palm är sammankallande i projektgruppen och Johan Sjölander är huvudsekreterare.

Projektet handlar om att formulera en sammanhållen vision fylld av konkreta politiska idéer om vart socialdemokratin vill med Stockholm. Partimedlemmar och olika intressenter kommer att integreras i arbetet.

Projektet ska ta fram tre huvuddokument; en delrapport som diskuteras påårsmötet 2016, ett framtidsprogram som antas påårsmötet 2017och ett valprogram som antas påårsmötet 2018. Framtidsprogrammet har ett långsiktigt, visionärt perspektiv, medan valprogrammet handlar om vad vi vill genomföra under mandatperioden 2018-2022. Det finns tre arbetsgrupper:

Lawen Redar och Anders Österberg leder arbetsgruppen om

”Jämlikhet och sammanhållning”.

”Modernisera staden” leds av Nanna Wikholm och Mattias Vepsä.

”Tid, frihet och livskvalitet” leds av Ylva Johansson och Emilia Bjuggren.

En genomgång av tidigare projekt som försökt fånga framtiden visar att det är mycket svårt att föreställa sig och ta fram en realistisk bild av utvecklingen. Utgångspunkten för projektet Framtidsstaden måste vara att vi låter våra värderingar styra oss in i framtiden.

Arbetet har nu börjat med att ta fram en beskrivning av hur Stockholm ser ut idag. En redovisning av detta ingår i den rapport som ska lämnas på arbetarekommunens årsmöte 2016.

En faktor som man pekar på är t ex den höga grad av ekonomisk och etnisk segregation som vi har i vår stad. I staden finns stora inkomstskillnader mellan män och kvinnor. Utbildningsnivån varierar kraftigt mellan stadsdelarna. Skolresultaten varierar också mycket mellan olika stadsdelar. Resultaten är mycket goda på Östermalm medan t ex Rinkeby-Kista ligger lågt. Det fria skolvalet har bidragit till ökad segregation i skolan. En oroande faktor är att den planerade bostadsutbyggnaden inte har någon korrelation med den prognostiserade befolkningsutvecklingen. Den framväxande fascismen måste stoppas! Ett problem som uppmärksammas i utredningsarbetet är försämrade möjligheter till mötesplatser i staden. Här nämndes Kista bibliotek som ett lyckat exempel på offentlig satsning på mötesplats för människor med olika bakgrund.

Följande frågeställningar är centrala i arbetet med den del av programmet som avser Framtidsstaden – Jämlikhet och sammanhållning som Lawen och Anders ansvarar för:

Jämlikheten

Vad menar vi med jämlikhet? Hur når vi dit? Hur bygger vi en stad där folk möts? Hur får vi tillgång till bra mötesplatser?

Skolan

Hur ser framtidens skola ut? Vad tycker vi om fristående skolor/det fria skolvalet? Vill vi ha bussningar av elever? Vill vi ha centrala skolor med mera integrering

Vad är integration? Hur bygger vi en stad som håller samman? Hur vill vi ha det om vi får drömma? Vad är realistiskt? Vad kan göras för att förbättra integrationen?

Vi avslutade kvällen med livliga gruppdiskussioner. Vi tackar Lawen och Anders för en intressant presentation av projektet Framtidsstaden. Vår förhoppning är att vi mötesdeltagare kunde ge ett värdefullt bidrag till Lawens och Anders fortsatta arbete med detta viktiga projekt. Vi önskar lycka till i det fortsatta arbetet!

Vid tangenterna

Birgit Skjönberg

Läs mer:

Integrationen

https://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Stockholm/Vart-parti/medlemsinfo/Framtidsstaden/

https://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/Repet/2015/8%20juni%20Framtidsstaden%20projektgrupp%202014-2018.pdf

https://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Stockholm/Vart-parti/medlemsinfo/Framtidsstaden/Projektledning-Framtidsstaden/

Den 17 september 2015

kom riksdagspolitikern Lawen Redar tlll Allmänna kvinnoklubbens medlemsmöte på Sveavägen 68 och berättade för oss om sina tankar om

Ett nytt århundrade och En ny generation socialdemokrater 

 

Lawen Redar är född i Sverige 1989. Hon är bosatt i Kista. Lawen brinner för barns rättigheter och har arbetat på Rädda Barnens riksförbund och Stockholms stadsmission. Intresset för utrikespolitik kom tidigt genom att Lawen har kurdiska föräldrar som flytt krig och förtryck. Redan 12 år gammal fick Lawen följa med sin pappa på en resa till Iran via Syrien. Det var en resa som betydde mycket för hennes världsbild och hon kom tillbaka till Sverige med övertygelsen att hon måste engagera sig politiskt.

Lawen har också ett stort engagemang i antirasism och jämlikhet. Andra frågor som ligger henne varmt om hjärtat är äldreboende, fritidsgårdar och arbetsmarknad. Lawen är snart färdigutbildad jurist på Stockholms universitet och fokuserar sitt examensarbete på mänskliga rättigheter utifrån ett globalt perspektiv. Sedan riksdagsvalet 2014 sitter hon i riksdagen som ersättare för Stefan Löfven.

Lawen om det första riksdagsåret med Stefan Löfven som statsministerLawen betonar att en viktig utgångspunkt för riksdags- och regeringsarbetet sedan valet 2014 har varit att svensk parlamentarism är erkänd över hela världen. Detta gäller både för rödgröna och blå regeringar. Per Albin Hansson gick i koalition med centern (dåvarande Bondeförbundet). Vi har en grundmurad tradition om överenskommelser mellan olika partier.

Sverigedemokraternas bristande respekt för demokratin har varit besvärande. Vi fick regeringskris och förslag om nyval som sedan inte behövde genomföras. Den s.k. Decemberöverenskommelsen togs fram och oppositionen stöttar regeringen för att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget. Särskilda överenskommelser över partigränserna har tagits fram om försvaret, pensionerna och energipolitiken. I detta sammanhang har det uppmärksammats att konstitutionsfrågorna nu måste studeras och regleras närmare.

En ny generation socialdemokrater

Det finns nu en ny generation socialdemokrater i riksdagen. Det är viktigt med mentorer till denna nya politikergeneration. Den långa regeringserfarenhet som socialdemokraterna har ger goda förutsättningar för detta.

Nya millenniemål måste tas fram. Viktiga målområden är t ex antikorruption och ekonomisk jämställdhet. Alla länder måste omfattas av de nya målen. Den absoluta fattigdomen har halverats i många länder de senaste 15 åren. Lawen tror att vi inte kommer att ha fattiga rumäner om tio år. Ett kraftigt utvecklingsarbete pågår i Rumänien. Lawen betonar att den nya generationen politiker är den första som kan utrota fattigdomen.

Den negativa klimatutvecklingen måste stoppas

millennieskiftet har Arktis minskat med en yta som i storleksordning motsvarar hela Skandinavien. Vattenbristen är påtaglig t ex i Kalifornien. Antalet klimatflyktingar har ökat kraftigt de senaste tio åren. Beslut måste tas som bryter denna utveckling.

Internationella politiska konflikter måste brytas

Förebyggande strategier mot internationella konflikter måste tas fram. Lawen menar att FNs säkerhetsråd måste reformeras. Ekonomiskt samarbete över politiska gränser är en förutsättning för fred. Vi måste ha jämlika förhandlingspartner vid förhandlingsborden. Ett exempel på gott förhandlingsarbete är t ex valet i Nigeria där FN kunde ingripa för att förhindra inbördeskrig. Sverige hade en central roll i detta arbete. Nigeria tillhör idag tillväxtländerna.Den nya generationen politiker är också den sista som kan stoppa de negativa klimatförändringarna. Kriserna är många inom klimatområdet. Sedan

Kapitalet har blivit gränsöverskridande men inte arbetarrörelsen. Vi behöver en ny global överenskommelse. Arbete och kapital. Finns det en social vision för Europa? Det räcker inte bara med frihandel.

Den demokratiska utvecklingen måste stärkas

Demokrati bygger på frihet och lagstyre – ”Rule of Law”. Lawen betonar att demokrati förutsätter starka institutioner. Utan en sådan ordning kan man inte bygga ett hållbart samhälle. Vi måste ha en samhällelig infrastruktur med ett fritt och generöst utbildningssystem, rättvisa hälso- och sjukförsäkringar mm, mm. Om institutionerna ska vara gemensamma eller privata är nästa fråga.

Vi går mot ett århundrade med jämställdhet

Samhällen med välfärdssystem möjliggör jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnors deltagande och organisering gör patriarkatet ohållbart. Vi kommer att vara den första generationen som utrotar patriarkatet. Vi kan stoppa mäns våld mot kvinnor genom att ifrågasätta manlighetsrollen. Vi ska veta att många länder följer Sverige i dessa frågor. Vi måste få breda delar av samhället att förstå att jämlikhet och jämlika grupper fungerar bäst i alla avseenden. Lawen är bedrövad över ojämlikheten i skolan och äldreomsorgen.

Mycket händer just nu

Just nu händer det mycket inom arbetsmarknadspolitiken och bostadspolitiken. Vi har ett kunskapslyft på gång. Barngrupperna i förskolan ska minskas. Vi ska få resurser efter behov i skolan. Alla ska få den läxhjälp de behöver. Psykisk ohälsa ska motverkas. Anslagen till idrotten kommer att ökas. Kulturinsatserna ska byggas ut i glesbygden. Vi driver en linje med jämställdhetsintegrering i hela politiken. En upprustning pågår av den sociala barn- och ungdomsvården. Vi har stor uppmärksamhet mot ungdomars livssituation: bostäder, gymnasieelever utan slutbetyg, avhopp från gymnasiet mm, mm.

Samhället går att förändra

Lawens budskap är att samhället går att förändra. Tillsammans kan vi göra allting bättre. Lawen ser optimistiskt på framtiden. Partiet har legat på defensiven. Vi måste ha stora förväntningar på oss själva. Lawen tror att folk har upplevt att vi socialdemokrater varit otydliga. Vi behöver en analys av vår ekonomiska politik. En ny ekonomisk dagordning behövs.

Mötet avslutades med en intressant diskussion och många uppskattande ord om Lawens kunskaper, internationella engagemang och den positiva energi som hon förmedlar. Vi tog alla till oss Lawens slutord om att samhället går att förändra i en riktning dit vi socialdemokrater vill gå. 

 

Vid tangenterna: Birgit Skjönberg

 

Kompletterande fakta om Lawens aktuella uppdrag som riksdagspolitiker

Statsrådsersättare för Löfven, Stefan (S)

Suppleant i Nordiska rådets svenska delegation

Ledamot i Justitieutskottet 

Ledamot i EU-nämnden

Suppleant i Skatteutskottet

Suppleant i Konstitutionsutskottet

 

 

 

 

 Den 2 juni 2015

fick vi en rykande färsk rapport från den s-kongress som avslutats bara två dagar tidigare. Rebellas ordförande Elinor Odeberg som var ombud på kongressen berättade med entusiasm om att det socialdemokratiska partiet nu tagit ett avgörande steg mot att båda föräldrarna ska dela lika på föräldraledigheten. 

I nedanstående bilder visas först beslutet på den förra kongressen och sen beslutet 2015. 

 

 

 Den 16 april 2015 

fick vi besök på vårt medlemsmöte av  Stockholms skolborgarråd Olle Burell

Olle liknar den kommunala skolan vid ett skepp på ett böljande hav som nuförtiden kallas Skolmarknaden. Han vill att Stockholms stads skepp nu ”ska sätta fulla segel”. Skutan är i gott skick och har en välutbildad och engagerad besättning! Av alla grundskoleelever i Stockholm går 80 procent i en kommunal skola, som alltså redan lockar en stor andel av alla unga passagerare på det livslånga lärandets resa.

Olle vill släppa loss den utvecklingskraft som finns i den kommunala skolan och menar att vårt parti inte har svårt att få gehör för vår politik för en jämlik skola bland chefer och skolpersonal i kommunen. Han vill inte ha förbud för friskolor, ideella skolor och stiftelser. Det handlar istället om att jobba på samma planhalva och attrahera ännu fler elever genom att ”Koncernen Stockholms stads skolor” utvecklar den högsta kvaliteten. Stockholm kommer att ha en kraftig elevantalsökning de närmaste åren. Det handlar om ca 30 000 grundskolelever. En vision vore att de kommunala skolorna ska vara så attraktiva att hela elevantalsökningen går hit.

Alla skolor ska vara bra skolor. Den närmaste skolan ska vara den bästa skolan. Både kunskap och värdegrund – precis som skollagen säger – ska stå i fokus. Satsningar kommer att göras på att alla elever ska behärska det svenska språket. Resurscentra har satts igång för detta ändamål. Stockholm kommer årligen ta emot ca 1 000 nyanlända elever från andra länder. En screening av deras förkunskaper samt vägledning för deras föräldrar görs inom ramen för ”Start Stockholm”. Elevhälsa och möjlighet till en sammanhållen skoldag är viktigt. Om den närmaste skolan är den bästa skolan behöver eleverna inte ha så långa resvägar till skolan som förekommer idag, det vill säga vi får ”ett skolsystem som är klimatvänligt”.

Olle klagar inte i första hand på resurstilldelningen i Stockholms skolor, men pekar på att skolpengens konstruktion medför många bekymmer. Till exempel upplever många skolor ständiga byten av elever. Skolpengen följer med eleven i princip över natten. En friskola får 100 % av pengarna. En kommunal skola får i år ut 73,5 %, resten bekostar alla skollokaler (ca 20 %) och några procent är overhead-kostnader för stadens administration samt centrala utvecklingsinsatser etc.

Aktuella belopp 2015 är:

Årskurs 0-3: 79 488 kr/år = 6624,03 kr/mån

Årskurs 4-6: 82 458 kr/år = 6871,54 kr/mån

Årskurs 7-9: 95 904 kr/år = 7991,96 kr/mån

I Stockholm råder det politisk enighet om att det är rätt att omfördela en betydande del av resurserna mellan områden som har olika socioekonomiska förutsättningar, så att skolor med tuffare utmaningar får verktyg att hantera dessa. Skolpengen kan i vissa fall vara nästan fördubblad jämfört med ovanstående siffror. I budgeten för 2015 förstärkte den S-ledda majoriteten denna komponent ytterligare, vilket Olle framhåller som viktigt för att skolan ska klara sitt kompensatoriska uppdrag.

Samtidigt finns det utmaningar inom detta område. Dagens skolpengssystem gör det lukrativt för skolor att etablera sig strategiskt i gränslandet mellan områden med olika socioekonomiska förutsättningar. Elever med en förhöjd skolpeng tar nämligen med sig denna även vid byte till en skola utanför den egna stadsdelen.

Forskning visar att det i första hand är välmotiverade elever från familjer med studietradition och/eller särskilt ambitiösa föräldrar som utnyttjar det fria skolvalet. Söktrycket ökar på de kommunala skolorna i innerstaden och närförorter som Stureby och Bromma, som i dagsläget börjar få fullt med elever som bor i området, vilka har förtur enligt närhetsprincipen. Detta förbättrar i sin tur marknaden för de fristående skolor som fortsätter att locka många av de duktigaste eleverna som oftast kräver ett minimum av extra stöd. Kvar i de kommunala skolorna i områden med de största socioekonomiska utmaningarna, till exempel Rinkeby, Rågsved och Skärholmen, blir de elever som inte aktivt valt något annat alternativ.

Det är förstås problematiskt när elever som kan ge inspiration till sina klasskamrater att göra sitt bästa försvinner från de kommunala skolorna. Utmaningen för lärarna att höja elevernas kunskapsresultat ter sig ofta övermäktig. Genomströmningen av elever kan vara stor i dessa skolor och överhuvudtaget känner man att spiralen skruvar sig neråt. Eftersom många av de nyanlända eleverna hamnar i dessa områden ökar utmaningarna ytterligare med avseende på kunskaper i det svenska språket.

Här uppstår ett svårt politiskt dilemma. Å ena sidan är det uppenbart att klyftorna när det gäller kunskapsresultat ökar alltmer på grund av det fria skolvalet, vilket lätt leder till slutsatsen att detta borde begränsas. Å andra sidan verkar det cyniskt att tvinga kvar de elever vilka i dag väljer en annan skola som de tror kan ge dem bättre undervisning och studiero. Olle menar att svaret även här måste vara att satsa ännu mer på att förbättra den kommunala skolan, så att den konkurrerar med kvalitet och utvecklingsmöjligheter. Att klasser med blandad elevsammansättning är bättre även för de mest högpresterande eleverna visar forskningen, vilket är uppmuntrande i sammanhanget. Nu gäller det att locka de bästa rektorerna och lärarna hit.

Partistyrelsen har tagit fram en ny folder om skolan. Socialdemokraterna i Stockholm har kompletterat detta material med tio konkreta punkter, som också pekar på fler möjligheter att förbättra skolan. Till exempel är ”mindre klasser” inte alltid lösningen, utan snarare ”fler vuxna i skolan”. Detta eftersom förutsättningarna i Stockholms skolor ser så olika ut. På vissa skolor inför man så kallat tvålärarsystem, vilket innebär att man gör klasserna ännu större för att därmed ha råd med två eller flera lärare, som sedan kan dela in klassen i grupper av olika storlek beroende på ämne och situation. ”Optimerade klasstorlekar och flexibel gruppindelning” vore ett mer relevant begrepp, men det låter förstås mycket krångligare än ”mindre klasser”.

Olle vill som skolborgarråd stärka rektorernas roll som chefer och pedagogiska utvecklingsledare, som tillsammans med elever, lärare och alla andra medarbetare hittar lokala lösningar för att uppnå det övergripande målet om en hälsofrämjande kunskapsskola, öppen och tillgänglig för alla. Har vi då de rektorer, lärare och lokaler vi behöver? Fram till 2040 behöver Stockholm bygga mellan 30 och 40 fullstora (ca 860 elever) grundskolor. För att täcka pensionsavgångar och ökat elevantal krävs 800 nya lärare per år bara i Stockholms stads skolor – i närmare tio års tid!

Majoriteten i Stockholms stadshus vill ha ett högre antal utbildningsplatser på lärarhögskolan i Stockholm än vad regeringen nu föreslagit i vårbudgeten. Förhoppningen är att nya statliga satsningar görs de kommande åren. Detta ställer dock också kravet på Stockholms stad att bidra till att göra skolan till en miljö som fler unga vill söka sig till. Därför utvecklas nu kontakten med Stockholms universitet och andra lärosäten som utbildar lärare och förskollärare, för att tillsammans se hur man kan locka fler studenter.

Olles framträdande följdes av en livlig diskussion. Till exempel togs problematiken runt pressen på föräldrarna att välja rätt skola upp. Det betonades att skolornas trygghetsarbete är viktigt. Svenskundervisningen, särskilt för elever med utländsk bakgrund, måste förbättras. Andra frågor var hur vi får bättre tillgång till kultur i skolan, hur man kan ordna meningsfulla dagar efter lektionstid och hur fler barn kan få tillgång till sommarkollo.

Ett stort tack och många uppskattande ord framfördes till Olle för att han kommit till klubben och delgett oss sina nyvunna erfarenheter. Vi önskar alla Olle och hans medarbetare i Stockholms stadshus lycka till i det fortsatta arbetet! 

Vid tangenterna: Birgit Skjönberg och Inger Edvardsson

 

 

 

 

På vårt årsmöte den 5 mars 2015 talade Aftonbladets politiska chefredaktör

Karin Pettersson till oss om sina

”Spaningar runt dagsläget”

Efter en civilekonomexamen på Handelshögskolan i Stockholm har Karin Pettersson arbetat inom politik och journalistik. Hon har varit chefredaktör på tidningen Fokus, varit kommunikationschef hos Socialdemokraterna, varit politiskt sakkunnig på Finansdepartementet under socialdemokratiska ministrar mm, mm. Karin Pettersson är 40 år ung. Arg och glad!

Karin Pettersson betonar att det är komplicerat att i dagens läge analysera vad som händer i samhället. Vart är vi på väg? I valet hösten 2014 tappade socialdemokraterna unga väljare i väldigt hög utsträckning. Ungdomarna har försvunnit någon annanstans. Socialdemokratin är inte svaret.

Aftonbladet är Sveriges största tidning men det är inte så många som läser själva papperstidningen längre. Mobilen har blivit den största källan till nyhetsinformation. Undersökningar visar att Aftonbladet är en tidning som når ut till unga läsare. Karin Pettersson tror att detta beror på att Aftonbladets ledarredaktion står till vänster om partiledningen. En oroande utveckling är att dagens tidningsredaktioner måste konkurrera med helt oseriösa sighter med djupt rasistiska förtecken.

Nya partier har fått ett större inflytande i den politiska vardagen. Sverigedemokraterna står för en auktoritär världsbild. Man vill ha ett samhälle utan konflikter. SD vill mer eller mindre stänga gränserna. SD sätter ramen för debatten. Invandring ses som en börda. Borgerliga partierna har gjort en snabb åsiktsförflyttning.Vi har fått ett nytt politiskt landskap som kräver andra svar än vi är vana vid att ge. Även Miljöpartiets och Feministiskt initiativs inflytande på den politiska arenan innebär att vi har fått ett nytt politiskt landskap som kräver nya svar.

Hur ser Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons projekt egentligen ut? Enbart målet om EUs lägsta arbetslöshet räcker inte. Mål måste formuleras för ett gott samhälle. Det skifte i svensk politik som förts in av SD måste bemötas av oss på ett tydligt och övertygande sätt. Socialdemokraterna måste alltid självklart stå uppe mot rasism och främlingsfientlighet. Att bara ta avstånd räcker dock inte. Vi måste själva formulera ett kraftfullt mål att arbeta mot.

Karin Petterssons intressanta tankar om politiken idag och i morgon följdes av en livlig diskussion. En rad olika frågor togs upp. Många delade Karin Petterssons krav beträffande behovet av en tydligare linje vad gäller partiets arbete mot främlingsfientlighet och rasism. Socialdemokraterna ska vara den stora folkliga kraften mot rasism. Skolans roll i värdegrundsarbetet betonades. Och hur vill vårt parti lösa t ex den akuta bostadsfrågan för flyktingar/invandrare? Det finns också ett stort behov av en aktivare politik för kvinnors rättigheter. Vi efterlyste ett reformprogram för arbetande kvinnor i välfärden. Sveriges avtal om vapenhandel med Saudiarabien var i fokus i politiken dagarna runt vårt årsmöte och det framfördes stöd för Margot Wallströms arbete.

Vid tangenterna: Birgit Skjönberg 

 

Integration i praktiken –

hur vi mötte Sverige

Zeinab Golmami, Ghenet Ogbamichael och Meheret Dawit berättade om hur de mötte Sverige och hur Sverige mötte dem

Den 3 december 2014 träffades Allmänna Kvinnoklubben på Sveavägen 68 och kvällens tema var ”Integration i praktiken – hur vi mötte Sverige”.  Meheret Dawit, Zeinab Golmami och Ghenet Ogbamichael var inbjudna för att dela med sig till oss av sin personliga upplevelse av kvällens ämne.

Det var samma kväll som Sd och Alliansen i riksdagen inte godkände den rödgröna budgeten, och Sd annonserade att ”de skulle fälla varje regering som inte accepterade partiets invandringspolitik”. Stefan Löfven flaggade för extraval.

Meheret inledde med att i ord och bild ge en översikt över invandringsprocessen fram till sista(?) fasen, ”oberoende”. Då kan man kosta på sig att inse att ”höra hemma i två kulturer ger livet ökad mening och man får vidare utblickar”.

Zeinab bjöd på en svindlande resa från Irak via Iran till värmländska Kristinehamn, dit föräldrar och syskon kommit med hjälp av Röda Korset 1991. En svensktalande miljö hjälpte henne med språket. Hon och en filippinsk väninna beslutade att stärka språkinlärningen genom att ständigt rätta varandra. Eftersom hennes föräldrar hade det svårare med det nya språket, hjälpte hon dem på föräldramöten o.dyl.

Numera är Zeinab gift tvåbarnsmor och bor i Tensta och känner sig styrkt av att arbeta med det socialdemokratiska partiet. Hon sitter i Landstinget, i Sjukvårdsnämnden och i Tingsrätten.

Ghenet kom med man och barn från Eritrea 1984 till Acapulco Hotell på Söder – ett klassiskt boende i Stockholms flyktinghistoria. Östberga blev snart familjens nya hemvist.

Hon ville arbeta med äldre och lyckades tjata sig till en tre månaders praktikplats. När hon då fick veta att hon skulle löneförhandla utropade hon nästan förskräckt, att 7.000:-/månad som hon erbjöds, räckte mer än väl. Hon ville bara jobba!

Hon lyckades till och med bli favorit hos en äldre kvinna, som ”absolut inte ville ha någon invandrare som hjälpte henne” – och som hade Hitler på kylskåpet!  Men när Ghenet hade tagit hand om henne och rullat upp hennes hår på papiljotter, ville hon ha Ghenet varje dag. De fick ett gemensamt skratt när damen stapplande reste sig och sa att hon skulle kasta vatten och Ghenet vänligt erbjöd henne att göra det åt henne.

Meheret föddes i Eritrea, men familjen flyttade snart till Etiopien. När Hailie Selassi avsattes, var hon 17 år, ”blev kommunist på två dagar” och återvände till Eritrea som soldat under tre år. Av nya makthavare, fördrevs hon till Sudan, där EFS-kyrkan ordnade så hon kom till Sverige.

Här i Stockholm fick hon snabbt arbete som postsorterare på posten, utan svenska språkkunskaper. När hon av arbetskamrater erbjöds att ”hänga med å fika/käka”, tyckte hon det lät skumt och tackade upprepade gånger nej – tills hon blev upplyst om vad det betydde.

Efter tre år kom hon in på lärarhögskolan – och nu har hon också blivit s.k. ”förstelärare”! Erfarenheten som kvinnosoldat, kan nog kanske vara användbart i skolan också, när man ska visa vem som bestämmer i klassen.

Alla tre skrattar åt alla språkförbistringar och missuppfattningar de varit med om. De är dock överens om att deras hemland är Sverige. Deras hemländer har förändrats, de själva har förändrats. De har sina liv här i Stockholm nu, precis som alla vi andra invandrade jämtar, smålänningar etc. De flesta av oss kan inte tänka oss att flytta tillbaka till födelsebygden, men gärna komma på besök någon gång. Vi är rätt integrerade i praktiken.

På den allvarliga frågan om de mött rasism i Sverige svarar alla nej, inte från svenskarna. Ingen har dåliga erfarenheter av svenska myndigheter. Däremot behöver stämningen mellan olika invandrargrupper inte vara god. Meheret hade nog känt sig uttittad någon gång men valt att ta det som en komplimang för sin skönhet – ”jag är ju vacker!”

På olika vägar har de tre kvinnorna blivit engagerade i det socialdemokratiska partiet, även om valet av parti inte vållade några bryderier. För som Tomas Rudin en gång sade till Meheret: ”Man kan inte påverka utifrån, så bli partimedlem!”

Och Olof Palmes röst har betytt mycket för Sveriges nästan oförtjänt goda rykte utomlands.

Vi som var med känner tacksamhet att Meheret, Ghenet och Zeinab delade med sig av sina liv för att ge oss andra en intressant och tankeväckande kväll.

Vid pennan

Inger Edvardsson

Den 6 november 2014

kom LO-ekonomen Agneta Berge till oss på vårt klubbmöte på Sveavägen 68 och berättade för oss om den franske forskaren Thomas Pikettys verk ”Capital of the 21st Century”. Rubriken var ”Har den politiska makten nått vägs ände?”. Vi var 25 i publiken, mest egna medlemmar men också medföljande vänner och medlemmar i andra kvinnoklubbar.

Pikettys forskning

Pikettys bok är resultatet av femton års forskning i 21 länder världen över om utvecklingen av inkomstfördelning och förmögenhetsbildning under 1900-talet och en bit in på 2000-talet (och i vissa fall även tidigare än så i vissa länder). Thomas Pikettys studier är ett försök att, mot bakgrund av historiska data, förstå de underliggande sambanden och utifrån denna förståelse fundera på frågor om vad som kan göras åt en ökande ojämlikhet i samhället. Vi lever i en tid när internationella organisationer som OECD och Internationella valutafonden bekymrar sig över utvecklingen och USAs president Barack Obama har utnämnt de ökade klyftorna till vår tids största utmaning. Piketty hävdar att vi är på väg mot samma inkomst- och förmögenhetskoncentration som i början av 1900-talet. Han presenterar en tankeram utifrån vilken nya frågor kan ställas och nya analyser kan göras. 

Till skillnad från sina föregångar presenterar Piketty inte bara en teori om hur ekonomin kan tänkas fungera utan en teori formulerad mot bakgrund av fakta om inkomst- och förmögenhetsskillnader under 1900-talet och början av 2000-talet. Pikettys och hans kollegors målsättning har varit att räkna ut hur stor del av alla inkomster – det vill säga summan av löner, kapitalinkomster och egenföretagarinkomster – som tjänats av individer i toppen av inkomstfördelningen. Detta är första gången som specifika inkomstdata tagits fram om denna del av befolkningen. Detta har gett möjlighet till en unik analys av vad som driver fram inkomstolikheterna.

En viktig insikt som Pikettys studier ger är att den tiondel av befolkningen i de studerade länderna som har de högsta inkomsterna har haft en inkomstutveckling som ligger högt över den övriga befolkningens och att särskilt den procent av befolkningen (en-procent-gruppen) som har de absolut högsta inkomsterna ligger i särklass högst och driver på utvecklingen i hela topp-tio-gruppen. Vi ser nu ett mönster av exploderande toppinkomster i anglosaxiska länder. 90 procent av befolkningen har realt sett inte fått någon inkomstförstärkning i USA sedan 1970-talet. Den produktivitetsutveckling som alla har bidragit till har ekonomiskt sett bara kommit topp-tio till del.

Vilka slutsatser kan dras?

Vilka är då, enligt Agneta Berge, de viktigaste slutsatserna som i svenskt avseende kan dras inom den tankeram som Pikettys studie erbjuder?

Tidigare etablerade sanningar om ekonomisk utveckling har utmanats av Piketty. Fördelningsfrågan är politisk. En tes som Agneta Berge ställer upp är att de stora skillnaderna i utfallet mellan länder speglar att samhällets politik har betydelse. Vi ser t ex att den svenska politiken idag är mycket mindre omfördelande än för 20 – 30 år sedan.

Några faror som kan ligga i den av Piketty redovisade utvecklingen är t ex att höga inkomstskillnader ger låg social tillit och att ekonomisk makt kan bli politisk makt som kan missgynna det gemensamma intresset. (Kausalsamband är alltid svåra att påvisa men högre inkomstskillnader är åtminstone associerade med lägre nivåer av social tillit). Allt är ytterst en fråga om samhällelig rättvisa.

Den nordiska samhällsmodellen har spelat stor roll tidigare. Vi behöver solidariska skatteuttag. Starka och jämnstarka parter på arbetsmarknaden spelar stor roll. Jobbskatteavdragen måste ersättas med något annat. Enligt Piketty är det utbildning, utbildning och åter utbildning som är den bästa jämlikhetsskapande insatsen. Transföreringssystemen behöver återupprättas. Stärk arbetsrätten och arbetskraftens rätt på arbetsmarknaden. Kollektivt ägande är viktigt.

Ökad transparens behöver införas på kapitalmarknaden. Kapitalet är mycket lättrörligt för närvarande. Man måste komma åt avancerad skatteplanering. LO-ekonomerna har argumenterat för återinförande av arvs- och gåvoskatt. Statistiken över förmögenheter är dålig och måste förbättras. Vi behöver en ny maktutredning. Och framför allt: Vi behöver mycket ny ekonomisk forskning. Agneta Berges bedömning är att vi kommer att få se spännande ny ekonomisk forskning utifrån den tankeram som tagits fram i Pikettys studier. En idé är att vi behöver ett nytt ”Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning”.

Efterföljande samtal

Det visade sig att Agneta Berge hade inspirerat oss till många intressanta frågor. Bland de punkter som togs upp kan nämnas att vi kunde konstatera att Piketty inte problematiserat det komplicerade begreppet ”tillväxt” och inte heller ägnat någon större uppmärksamhet åt globaliseringens inverkan på ekonomin eller det växande klimathot som oroar stora delar av världen. I diskussionen ifrågasattes det faktum att Piketty bygger sin bedömning av utvecklingen av förmögenheter till stora delar på prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. Agneta Berge påminde om att detta förfaringssätt kritiserats också i andra sammanhang.

Här kan du läsa mer

Jesper Roine (2014): Sammanfattning – Svenskt perspektiv. Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (Volante)

Thomas Piketty: Capital in the Twenty First Century

Referent: Birgit Skjönberg

Den 22 september 2014

hade vi nomineringsmöte och valanalys. Kvinnodistriktets ordförande Lena Josefsson var vår gäst. Vi var naturligtvis lite besvikna på valresultatet, många av oss hade jobbat så hårt i valrörelsen och haft förhoppningar om en otvetydig socialdemokratisk framgång. Vi gladdes åt att äntligen notera en framgång, om än liten, på det nationella planet. Vi var också glada åt att det gick framåt i landstingsvalet men djupt bedrövade över att det inte räckte till maktskifte. I kommunvalet fick vi för tredje valet i följd konstatera att vi går nedåt, inte mycket, men nog för att förlora ett mandat. Paradoxalt nog försätter förändringar i de övriga partierna socialdemokratin i maktposition, dvs att en socialdemokrat blir finansborgarråd – Karin Wanngård.

Lena Josefsson konstaterade att borgerligheten förlorat valet, men att vänstervinden uteblivit. Valet hade bara en rejäl segrare, nämligen Sverigedemokraterna. Valrörelsen präglades av ett oklart lurpassande – valmanifesten presenterades först i valrörelsens slutskede och långt efter att förtidsröstningen börjat. Avståndet mellan kärnväljarna (de som skulle rösta på s även om partiledaren var en häst, som någon humorist sa en gång) och blockbytarna blir allt längre. Opinionsmätningar är inte längre tillförlitliga – få medger utåt att de sympatiserar med SD och det snedvrider alla resultat.

En bra och intensiv debatt följde. En positiv slinga låg kvar; bakom SDs framgångar ligger ökad otrygghet och vad biter bäst på det? Jo, socialdemokratisk politik av det märke vi känner igen och har längtat efter. Frågan är bara (!) om läget i riksdagen tillåter Stefan Löfven och hans regering att genomföra det.

Den 6 maj 2014

lärde vi oss valteknik under ledning av valombudsman Benedict Hugosson, som med outtröttlig energi var vår inspirerande lärare. Riktigt vad han sa berättar vi inte här – denna sida är öppen för alla och några överraskningar ska återstå för våra med- och motspelare i valrörelsen. Kul hade vi – utom i början då ordförandens dator inte kopplade upp mot ”kanonen” och hon samtidigt upptäckte att mobilen var borta. Situationen löstes genom att Ben tog hand om tekniken och Margareta Stavling rådigt ringde på den förment försvunna mobilen, som då hörde av sig från ett varmt ställe, ett sånt som Ifånar behöver när nordanvinden blåser majkallt. Var det var? Det berättar vi en annan gång.

Den 9 april 2014

arrangerade klubben ett öppet möte om läget i Stockholms skolor. Vi hade inbjudit Jan Valeskog, som är närmast ansvarig för den socialdemokratiska oppositionspolitiken inom Stockholms stad på detta område för att upplysa oss.

Tyvärr fick vi ett ganska begränsat deltagande – kanske våra medlemmar och andra ABF-besökare redan tröttnat på skolfrågan eller också tycker de att media har givit tillräcklig faktabakgrund.

Jan framförde att han trode att en ganska stor del av dagens lärarbrist kan spåras till den nedlåtnde debatten om ”flumskolan” som främst Jan Björklund, då skolborgarråd i Stockholm, drog igång kring sekelskiftet. Då för tiden låg vi i topp i PISA-mätningarna.

Han gav en skrämmande bild av framför allt grundskolans resultat. Varje år lämnar 900 ungdomar (13 %) grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Om man inkluderar de avhopp som också sker blir siffran uppåt 20 %, dvs ca 1 400 elever – varje år.  Siffrorna är skrämmande – och leder rakt ut i arbetslöshet.

I Stockholm har s lovat minst 3000 nya lärare till 2018, vilka bl a ska åstadkommas med lön under utbildning. Bristen på skollokaler (i grundskolan – i gymnasierna råder istället överflöd) ska åtgärdas med ett investeringprogram på 1,2 miljarder. En friare lönebildning krävs för att stimulera duktiga lärare till de skolor där de bäst behövs. Sommarskola i åk 9 är ett medel för att kunna halvera antalet icke-behöriga till gymnasiet.  I Stockholm vill s också satsa på ett Kompetenslyft för lärare och skolor genom att finansiera en forskningsbaserad kompetensutveckling. Denna del av verklighetsbaserad skolforskning har legat i träda under nuvarande regering.

En annan, mindre glamorös, men viktig åtgärd är en kontinuerlig statistik som ger politiker ett bra underlag för beslutsfattande och resurstilldelning. Här finns stora brister idag.

De ungdomar som vill läsa upp betyg måste få chansen till det.

Rektorernas mandat behöver stärkas, t ex vid lönesättning.

Nyetableringen av skolor måste styras upp.

På det hela taget var det mest positiva Jan V hade att säga vara att Norge, som i början av 2000-talet fick dåliga PISA-resultat, vände denna utveckling på tre år.  Det kan ske även i Sverige – för en regering som verkligen satsar!

 

Den 30 mars 2014

Socialdemokratisk äldrepolitik i Stockholm 

Den 30 mars 2014 hade kvinnoklubbarna Södra, TÅB  och Allmänna ett gemensamt möte på ABF om socialdemokratisk äldrepolitik i Stockholm. 
Mötet leddes av Gerd Sjöberg-Granlund, TÅB (Traneberg-Ålsten-Bromma). 
Catarina Carbell, ordförande i Stockholms Arbetarekommuns äldrepolitiska råd, och Mirja Räihä, gruppledare för (s) i Äldrenämnden i Stockholms stad, höll inledningsanföranden. 

Catarina Carbell berättade om programmet ”Folkhälsa för äldre” som Stockholms arbetarekommuns representantskap beslutat om. Representantskapet har bl.a. beslutat att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt äldre invandrarkvinnor, äldre HBT och transpersoner samt gruppen äldre med dålig ekonomi. 
Du som vill läsa mer om ”Folkhälsa för äldre” kan gå in på: http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Stockholm/Var-politik/Antagna-program/Folkhalsa-for-aldre/

Catarina Carbell informerade också om Äldrepolitiska rådets arbete och det program om ökat fokus på en aktiv och frisk ålderdom som rådet tagit fram. Friheten att själv bestämma vad, när och hur man vill ha hjälp ska garanteras. Den äldres väl går före vårdföretagens. Stockholm med sitt stora utbud ska vara tillgängligt för alla. I vården ska den enskildes behov och önskemål stå i centrum. 
Du som vill läsa mer om Äldrepolitiska rådet kan gå in på: http://www.seniorsossarna.se/okategoriserade/2014/03/17/stockholm-en-bra-stad-att-aldras-i 

Mirja Räihä berättade att ett konkret äldreomsorgsprogram håller på att utarbetas inom socialdemokraternas fullmäktigegrupp i Stockholm. Mirja talade också bl.a. om behovet av bättre arbetsförhållanden för hemtjänstpersonalen och hänvisade till Paula Liukkonens bok ”Bemanningens ekonomi” som ger stöd för heltider för anställda inom hemtjänsten. Läs mer på http://www.paula-liukkonen.se/bemanningsek.htm 

Diskussionen som fördes kan sammanfattas i ett antal frågor som mötesdeltagarna ansåg viktiga att arbeta med inför valet:
–          Begränsa vinstuttaget!
–          Bättre kompetens för demensutredningar!
–          Mer äldreomsorg i egen regi!
–          Tillämpa personalövergång vid huvudmannabyte!
–          Kontinuitet mellan hemtjänstpersonal och enskilda vårdtagare! 
–          Kompetensen hos hemtjänstpersonalen måste höjas! 
–          Förbättrad nattbemanning! 
–          Nej till minimibemanning! 
–          Heltid för anställda inom hemtjänst och omsorg! 
–          Heltidsanställning ger kvalitetsökning i vården! 
–          Utred rättighetslagstiftning för äldre! 

Du som har synpunkter kan komma i kontakt med Catarina på catarinacarbell@hotmail.se  och/eller Mirja på mirja.raiha@comhem.se

Den 3 mars 2014

hade Stockholms allmänna kvinnoklubb sitt årsmöte, i LO-borgen. Jag hade aldrig varit där förut. Det kändes speciellt, och litet spännande. Vår ordförande, Carina Fredén, inledde mötet med att hälsa alla 27 närvarande medlemmar varmt välkomna, särskilt de nya. Så berättade hon om hemsidan, som vi nu alla är utmärkt stolta över, även vi som inte har bidragit till dess födelse/existens/tillblivelse. Nu ska den användas flitigt. Hon informerade också om klubbens arbetssätt. Styrelsen sköter det administrativa och beslut kring planering av möten och tar förstås gärna emot synpunkter och förslag. På medlemsmötena lyssnar vi till våra inbjudna talare och diskuterar politik. En utmärkt ordning! Medlemmar är välkomna att ta med en eller flera gäster till medlemsmötena.

Så fortsatte mötet med sedvanliga årsmötesfrågor, som verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse, val av ny styrelse och andra val. Under punkten Övriga frågor berättade Carina om en särskild insats hon tänker att klubbens pantertanter, och panterungdomar, ska göra de tre sista lördagarna innan valet. Riktigt kul! Du som vill hänga på, hör av dig! 

Efter årsmötesförhandlingarna hade vi paus, med kaffe och supervalårstårta! Trevligt intiativ! 

Så lämnades ordet till kvällens gäst, vår kandidat till EU-parlamentet tillika klubbens medlem, Jytte Guteland. Jytte berättade om tre frågor som hon tycker är särskilt viktiga i EU-samarbetet. 

Den första handlar om helheten och ledarskapet. Ledarskap, menar hon, är att styra med ideer och där finns två ben, dels utbildning och modernitet, forskning och dels jämlika villkor. Femton år av högerstyre och marknadsliberalism har förvärrat arbetslösheten i Europa. Den hårda åtstramningspolitiken har ökat klyftorna och den sociala oron. EU behöver ett nytt ledarskap! 

Den andra frågan handlar om miljön. Den kemikalielagstiftning som Socialdemokraterna har drivit fram behöver förstärkas med en sk försiktighetsprincip, det vill säga att när osäkerhet föreligger om ett ämnes farlighet skall det betraktas som farligt. Luftföroreningarna måste minska och den Östersjöstrategi som EU antagit måste tillämpas. 

Den tredje frågan gäller sociala och jämlika villkor. Vi ska arbeta för barns rättigheter, för att få andra länder att förbjuda barnaga, vi ska propagera för sexköpslagen, för alla människors rätt till utbildning, för gamlas rätt, för att den utstationerade arbetskraften ska ha samma  arbetsvillkor som svenskar och många fler angelägna frågor. Mötesdeltagarna lyfte också bland annat övervakningen, trafficking och djurskydd. Jytte ansåg att detta också var mycket viktigt och menade att även partiet måste aktivera sig, så att frågorna lyser och blir starka och uppmärk-sammade. Ett stort tack till Jytte, och en varm applåd, för en givande och inspirerande föredragning om vår EU-politik. 

Därefter gick Lena Josefsson, som klubben nominerat som ny ordförande för kvinnodistriktet, fram till podiet och berättade om sig själv, om sitt yrkesliv och sitt politiska engagemang och sin mångåriga politiska erfarenhet. Hon talade också om sin syn på kvinnodistriktets framtid, om att ta plats och att påverka politiken. Mötet konstaterade med tillfredsställelse att vi nominerat den bästa!

Nöjda och peppade gick vi sedan ut i den svala marsnatten och vandrade iväg, var och en hem till sitt.

Vid minnena

Margareta Stavling

Den 5 februari 2014 

inbjöd vi Lars Arell att tala om bostadspolitik.

Lars Arell arbetar i regeringskansliet med bostadsfrågor. Han är utbildad samhällsplanerare på KTH. Lars är s-aktiv sedan länge på Norrmalm. Han arbetar med bostadsfrågor både yrkesmässigt och på fritiden. Lars betonade att hans framträdande för dagen utgick från hans roll som lokalpolitiker för socialdemokraterna i Stockholm. Bostadsfrågorna är ett komplext politikområde. Lars gav oss flera helt nya bostadspolitiska perspektiv. Hans mål är att bidra till en välartikulerad bostadspolitik inför valet i år.

”Eviga frågor”

Lars inledde med att redogöra för vilka områden som enligt hans mening är ”bostadspolitikens eviga frågor” nämligen

  •  Hur ska unga kunna flytta hemifrån?
  •  Var och hur ska de fattiga bo?

För socialdemokraterna har bostadspolitiken traditionellt varit en del av politiken för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla i livet, och bör enligt Lars vara så även i framtiden. Därför har socialdemokraterna drivit en politik som inneburit byggnation av ett stort antal bostäder finansierade i offentlig regi. Men är utgångspunkterna och svaren de samma nu som i gångna tider med stor bostadsbrist?

Förändringar i tiden

Lars menar att de gamla nationalekonomiska teorierna om utbud och efterfrågan inte längre gäller på bostadsmarknaden. Lars visade som belägg för detta att priserna på bostäder mellan 2008 och 2011 har gått upp i alla län i Sverige. Men bara fyra län, varav Stockholms län är ett, har ökad efterfrågan på grund av befolkningsökning. Den stora inflyttningen till stockholmsområdet har ingen avgörande betydelse för prisbilden. Priserna går upp därför att penningmängden, krediterna, de digitala kontanterna, dvs. bankernas utlåning ökar. Vid sänkt ränta är bostadsköparna beredda att betala mer. Samma prisökning syns på all belåningsbar egendom över hela världen, och har inget med just bostäder i Stockholm att göra. 

Dessa fenomen får trista konsekvenser. Ingen intresserar sig längre för att dra ner driftkostnaderna i våra bostäder. Värdet på fastigheterna ökar när räntorna går ner. Den som äger en lägenhet kan öka sin konsumtion. Men nu kan räntan inte sänkas så mycket mer. Det är därför som hyresvärdarna börjar agera för att höja hyrorna och bevara värdet på bostäderna.

Andra bieffekter är ökade byggkostnader och större krav på eget kapital för att kunna bygga. Ett annat fenomen som uppstår är att vår stad blir allt rikare eftersom ca 70 procent av marken i Stockholm är i kommunal ägo.

Vad behöver göras?

Enligt Lars behövs framför allt en ökad nyproduktion av bostäder och riktade insatser för unga. I det befintliga bostadsbeståndet föreslår Lars att en andrahandsförmedling arrangeras i ordnade former där alla som anlitar förmedlingen kan känna sig trygga. Hyresgarantier bör införas till alla under 28 år som arbetar eller studerar. Vi behöver en tuff uppföljning av fuskande hyresvärdar.

I nyproduktion bör beslut tas om utökade byggrätter inom befintliga fastigheter. Då får fastighetsägarna själva ta del av värdet av nybyggnation. Stockholms stad behöver stadsdelsprogram med byggbeting. Lars föreslår också lägre tomträttsavgälder för nya hyresrätter och särskilda ungdomsbostäder med låg hyra i 15 år. Genomförandeavtal bör upprättas i stället för markanvisning till bostadsrättsbyggare. Låt Allmännyttan bygga!

Stockholms stad föreslås ta betalt för marken när den överlåts till bostadsrättsbyggare först när bostäderna är färdiga. Exploatören behöver då inte ta risken för prisfall på bostäder och staden behöver inte planera förgäves.

Diskussion

För att Lars skulle få intressanta reflektioner efter sitt anförande hade vi bett Maria Palme, förhandlingschef på Hyresgästföreningen och ordförande i vår systerklubb Södra kvinnoklubben, och Gun-Britt Mårtensson, långvarig HSB-chef, att vara med.

Gun-Britt menade att vi under en socialdemokratisk ledning i Stockholm kan hoppas få bättre politiskt grepp över samhällsplaneringsfrågorna och att aspekterna trygghet och skönhet lyfts fram. Hon betonade behovet av blandade upplåtelseformer för minskad segregation och en ökad andel hyresrätter. Att styra samhällsplaneringen kräver duktiga samhällsplanerare!   

Maria pekade på det faktum att hyreskostnaderna i Stockholm nu är så höga att stockholmare i lägre inkomstklasser tvingas flytta till andra områden. Håller vi på att byta befolkning på grund av den bostadspolitik som förts av det borgerliga styret i Stockholms stadshus? Det är inte rättvist att det är betydligt mycket dyrare att bo i hyresrätt än bostadsrätt. Sätt stopp för hyreshöjningar! Bygg lite mindre tjusigt till en lägre kostnad!  

Mötet hölls i ABF:s lokaler och var därför öppet för alla. Till mötet kom alltså inte bara klubbmedlemmar utan också andra intresserade. Totalt var vi 38 debattsugna deltagare i Per Albin-salen. Det blev en intressant efterföljande frågestund. Bl.a. ifrågasattes om alla möjligheter att lära av erfarenheterna i andra länder tas till vara på rätt sätt i samhällsplaneringen i Stockholm idag. Vi reflekterade också runt regeringens förslag om ändrade regler beträffande möjligheterna att hyra ut bostadsrätter. Om detta förslag genomförs kommer det att leda till ett antal negativa konsekvenser. De andrahandsboende kommer att få en hög hyra och dåligt besittningsskydd. Dessutom urholkas bostadsrättens grundidé – att de boende tillsammans förvaltar och utvecklar det gemensamma boendet.   

 

 

Den 27 november

besökte kvinnoförbundets nya ordförande Carina Ohlsson kvinnoklubben vid ett öppet möte i ABF-huset. Carina som ytterligare några månader samtidigt är ordförande i Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, var inbjuden för att prata såväl om s-kvinnors kommande verksamhet som om den verklighet som möter henne som ordförande i SKR.

Bland mötesdeltagarna välkomnade hon några män, de är också välkomna att arbeta för kvinnoförbundets frågor även om män inte kan bli fullvärdiga medlemmar.

Apropå kvällens releaseparty för klubbens hemsida betonade Carina vikten av att stärka stödet för utsatta kvinnor. Viktigt att sprida budskap i artiklar, även om Carina ser att det är svårt att nå ut i Stockholm eftersom riksmedia finns här, men att sociala medier då är ett viktigt redskap.

Carinas lyfte fram tre ambitioner hon som ordförande ser för kvinnoförbundet. 
1. Att sätta distinkta mål eftersom det finns taktiska skäl för andra att inte vara så konkreta. 
2. Att förbund och distrikt mer ska jobba ihop för att sprida erfarenheter. 
3. Att driva samma valfrågor som partiet, jobb-, utbildnings-, och välfärdsfrågorna, men för förbundet utifrån ett jämställdhetsperspektiv.

Carina sa att miljöfrågorna ligger henne varmt om hjärtat och hon fick stöd av Inger Edvardsson som menade att dessa frågor borde lyftas upp ännu tydligare. Med ett barnperspektiv för det uppväxande släktet ska vi ta oss an miljöfrågorna. Carina konstaterade att det behövs regeringsskifte på många håll i världen för en ändrad syn på miljöarbetet och för förverkligandet av den.

Carina svarade på en fråga om vapenexport att frågan inte är bortglömd med svår att diskutera, hennes mål är att vi uttalar oss skarpare i dessa frågor.

Efter 12 år som ordförande i SKR värnar Carina frågor som rör skyddet för kvinnor. Carina berättade om de många projekt som pågår för att stötta kvinnor över hela världen. Våld föder våld och i många länder mördas kvinnor bara för att de är kvinnor.

 Hon berättade att antalet föreningar under hennes år som ordförande ökat från 32 till 120 st. Lagstiftningen till stöd för utsatta barn o kvinnor har stärkts något men Carina menar att det är ett geografiskt lotteri. Kommunen har ansvaret och kvinnojourerna sköts till 70% av frivilligorganisationer. Det hänger på bra samarbete för att det ska fungera och flera kommuner sköter inte sin uppgift. Karin Götblad har uppdrag att titta på hur verksamheten finansieras och det ser väldigt olika ut. Tyvärr går det inte att se att våldet minskat, anmälningarna är ca 27-28 000 per år och både anmälningar och antalet har ökat enligt Brottsförebyggande rådet. Antalet dödade har stannat vid 17 per år.

Margareta Stavling påpekade att vi vet vilka bristerna är och att s-kvinnor hårdare kan driva de punkter som behöver åtgärdas. Carina höll med och såg fram emot fortsatt samarbete och stöd från klubben i Stockholm.

Den 23 oktober 2013

 kom förre handels- och kulturministern Leif Pagrotsky till klubbens möte.

Pagrotsky har en sällsynt förmåga att göra komplexa frågor tillgängliga även för de som befinner sig på en väsentligt lägre kunskapsnivå än han själv. Han gav nya prov på detta vid sitt besök hos oss. Vi som lyssnade kunde gärna ha gjort det en timme till. 

Leif började med att konstatera att den borgerliga regeringen spelar det politiska spelet med stor skicklighet. Han bad oss lägga märke till att Anders Borg aldrig framträder i en fråga som är det minsta kontroversiell – det överlåts till fackministrarna (ofta från de små allianspartierna). Borg förbehåller sig rätten att framträda som statsman och mana fram bilden av Sverige som en ekonomiskt välmående ö i krisens Europa.

I själva verket är det inte så krisigt i Europa. Det är besvärligt i Sydeuropa, ja, men i Tyskland, som är EUs ekonomiska draglok, går ekonomin bra. I Holland, och de nordiska länderna likaså. Det är länder som vi har ett stort handelsutbyte med – deras ekonomi påverkar Sverige. Med Sydeuropa är vårt handelsutbyte marginellt – att de krisar spelar mycket liten roll för svensk ekonomi.

Däremot är det ett problem för EU och EMU att obalanserna inom Europa är så stora, men det är inte ett huvudproblem för Sverige.

I USA går det inte heller så dåligt – i vart fall inte alls i nivmed de rubriker  som stundtals åstadkoms av att det politiska systemet är i kris.

Latinamerika och Asien tuffar på bra.

”Krisen” i omvärlden är i allt väsentligt en fin kuliss för Anders Borg. 

Dessutom exporterar Sverige ungdomsarbetslöshet till framförallt Norge och London. Där kan de få de jobb de inte finner i Sverige.

Sverige har under den borgerliga regeringen klyvts i två delar, där verkligheten upplevs på helt olika sätt. De som redan har en trygg tillvaro med fasta, välbetalda jobb har fått det ännu bättre, deras kök är mer välrenoverade än någonsin och deras utrymme för privat konsumtion i ständigt stigande.  De som är sjuka, arbetslösa eller bara får tillfälliga jobb eller har olika typer av funktionshinder på arbetsmarknaden har fått det sämre och sämre. Fattigdomen ökar och fördjupas.

Leif anser att Riksbanken misslyckats med sitt viktigaste mål – att hålla inflationen på en nivå omkring 2 procent.  Inflationen har inte varit närheten av detta mål på tio år.  Riksbanken låter sig styras av en rädsla för en befarad bostadsbubbla i Stockholm och håller upp räntorna på ett sätt som resten av landet får betala.

I början av 90-talet var inflationen hög och statsskulden jättelik. Det begränsar det politiska handlingsutrymmet. Idag är läget ett helt annat, inflationen är nästan obefintlig och statsskulden låg. Dessutom är balansen i våra affärer med utlandet god och har varit så sedan 15 år tillbaka.  Det ger gott om manöverutrymme för den som vill använda det. Det vill inte regeringen.

Istället använder regeringen 10 miljarder kr till ett nytt jobbskatteavdrag. Det går till folk som har jobb och i regel ett bra sparande. Det betyder ofta nog ett ökat sparande och ibland ökad konsumtion. Men konsumtionen hos människor med god ekonomi skiljer sig starkt från de som har en sämre. Det betyder mer exklusiva resor, mer avancerad (och importerad) elektronik, finare bilar etc. Importinnehållet blir högre, vilket betyder att effekten på tillväxten i Sverige blir liten.

Om samma belopp istället satsades på dem som har små ekonomiska marginaler skulle deras konsumtion i mycket högre grad riktas mot varor och tjänster som produceras i Sverige. Mycket lite skulle avsättas till ökat sparande.

Om socialdemokratin haft regeringsmakten skulle vi ha prioriterat investeringar i infrastruktur och utbildning, vilket bygger Sverige starkare men också ger sysselsättningseffekter här i landet.  Vi skulle också sänkt inkomstskatten, men inte lika mycket och inte skilt på skattesatser för pensionärer och förvärvsarbetande.

Valet kommer att vinnas av den som beskriver verkligen på ett sätt som väljarna känner igen. Vi får inte tillåta att a-kasseersättning kallas bidrag och att vårdnadsbidrag beskrivs som en frihetsreform.  Vi måste berätta att regeringens jobbpolitik har mycket lite med sysselsättning att göra? McDonalds rekryterar varje år ett par tusen medarbetare. Vad spelar det för roll om 50 000 arbetssökande söker de jobben istället för de 35 000 som gör det idag? Blir ens McDonalds gladare? Eller blir jobben fler?

Den 23 september 2013

var socialdemokraternas talesperson i arbetsmarknadspolitiska frågor, Ylva Johansson, vår gäst. Hon hälsades med entusiasm och förväntan.

Ylva gav oss de viktigaste argumenten  på sitt politikområde.

Det grundläggande budskapet är att regeringens sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik har misslyckats. Det beror inte på att regeringen inte gjort något – tvärtom har den reinfeldtska regeringen genomfört allt man gick till val på 2006. Regeringen har infört

–  jobbskatteavdrag

–  kraftig fördyring av a-kassan

–  sänkt arbetsgivaravgift för unga

–  kraftiga nedskärningar av Komvux

–  Fas 3

–  sänkt krogmoms

–  RUT och ROT

Alla dessa åtgärder har verkat i både konjunkturnedgång och – uppgång. Syftet har hela tiden varit att pressa ned lönekostnaderna. Det har skett med övertygelsen att bara så kan arbetslösheten minskas och sysselsättningen öka.

PROBLEMET ÄR ATT DET INTE FUNGERAR. Den borgerliga politiken fungerar helt enkelt inte – verkligheten är regeringens största och starkaste fiende. De åtgäder de genomfört har enbart lett till att många blivit fattigare, men fler jobb har det inte blivit.

Regeringen brukar försvara sig med att fler jobbar idag än 2006. Det är sant säger Ylkva, men det beror enbart på att vi som bor i Sverige och är i arbetsför ålder har blivit fler. Den andel av oss som jobbar har tvärtom minskat under den reinfeldtska regeringen.

Grunden för en framgångsrik sysselsättnings- ioch arbetsmarknadspolitik ligger i att utnyttja det faktum att ungefär en fjärdedel av de 4-5 miljoner människor som arbetar byter jobb varje år. 1 miljon människor byter jobb varje år. Det är i den rörligheten som möjligheten ligger.

Det viktigaste instrumentet ligger i utbildning, utbildning, utbildning – bokstavligen gånger tre.

För det första: Skolan, grundskola och gymnasium, måste bli kvalitativt bättre. Idag sjunker skolans resultat på alla områden som överhuvudtaget kan mätas. Det är alarmerande, inte bara därför att eleverna inte får de kunskaper som de har rätt att kräva utan också därför att arbetsmarknaden inte får tillgång till kunnig arbetskraft.

För det andra: Vuxenutbildning främjar rörlighet, berikar individerna genom att ge möjlighet till en andra chans och till personlig utveckling samtidigt som kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden får vidare spridning.

För det tredje: en regering som vill främja Sveriges tillväxt ska inte utestänga ungdomar som vil gå på universitet och högskolor från att göra det. Den borgerliga regeringen gör just det – en socialdemokratisk vill bejaka ungdomars lust att lära och fördjupa kunskaper.

Vi ska inte konkurrera på världens låglönemarknad – vi ska konkurrera med att vi har en välutbildad befolkning som kan producera varor och tjänster med högt kunskapsinnehåll.

När Reinfeldt är utomlands (Davos) klagar han över att Sverige har en alltför låg andel låglönetagare – hans strävan går ut på att öka den.  Vi socialdemokrater har en rakt motsatt strävan.

Men en hög kompentens hos arbetskraften får vi högre löner och därmed högre skatteintäkter. Vilket i sin tur betyder ökade möjligheter till god välfärd.

Ylva påminde också om siffran 7 800 kr. Det är den genomsnittliga skillnaden i lön mellan män och kvinnor – och inte är det kvinnorna som ligger överst. Det betyder 3,6 miljoner kr under en livstid. Varför skriker vi inte? var Ylvas inte så stillsamma undran.

Ylva är ordförande i arbetarekommunens valprogramsgrupp. Hon avslutade sitt framträdande hos oss med att berätta om hur gruppen jobbar och hur de resonerar. På annan plats på denna sida finns vår motion med anledning av gruppens första utkast. Programmet fastställs slutligt på arbetarekommunens årsmöte i april.

 

Den 28 augusti

var Irene Wennemo, medlem i klubben, vår mötestalare. Hon gav en bred och djup exposé över välfärdspolitikens framväxt, tillstånd och framtid. När hon var klar kände vi oss bildade, välorienterade och med god överblick över stora samhällsområden.

 

Irene delade in välfärdspolitiken i tre huvuddelar:

  1. Den kommunala välfärden: skola, vård, omsorg
  2. Inkomstskydd vid sjukdom och arbetslöshet
  3. Familjepolitiken: barnbidrag, föräldraförsäkring

 

Den kommunala välfärden har sin historiska vagga i de gamla sockenstämmorna och den nordiska traditionen att unga människor inte giftes bort mer eller mindre som barn och de unga brudarna införlivades i makens familj där hans far eller farfar var släktens huvudman, som stod för skydd och försörjning. De unga i Norden skickades istället ut i tjänst för att tjäna ihop till sin bosättning och blev alltså efter bröllopet herre på egen täppa. Tillsammans bildade de sockenstämman som gemensamt finansierade och gemensamt finansierade gemensamma problem. Så tillkom t ex fattigstugan för äldre som inte längre kunde försörja sig själva. Detta ligger i botten för utvecklingen av de starka svenska kommunerna.

 

Framväxten av det kommunala ansvaret för vård och omsorg byggde på egennytta (alla hade likartade problem eller kunde förutsättas få det) , att det var rationellt att ta ett gemensamt ekonomiskt ansvar, inflytande och insyn. Betalningsviljan finns fortfarande menar Irene, men insynen har minskat i takt med att förtroendemännen blivit färre. Div pengsystem har flyttat inflytande från politikerkretsen.

 

Inkomstskyddet och de obligatoriska socialförsäkringarna byggde på att man ville ha ett skydd för tredje man (olycksskador, barn som förlorar förälder), att alla skulle ta ansvar för egna skador (typ gruppen arbetsgivare för arbetsskador), att alla skulle ha möjligheten att försäkra sig och att risker mellan olika grupper skulle utjämnas.

 

Inom detta område har möjlighet funnits att genom dispositiv lagstiftning kunna anpassa lagens bestämmelser till andra och bättre genom kollektivavtal. Lekmannainflytande, t ex över bedömning av arbetssskador har gjort systemet legitimt. Dagens problem är att stora delar av arbetsmarknaden är oreglerad därför att den fackliga organisationsgraden gått ned kraftigt.

 

Socialförsäkringens kris handlar om (1) att alltmer av försäkringsskyddet täcks av privata och avtalade försäkringar (2) alltfler omfattas inte av försäkringarna (huvudex a-kassan). Det blir sas egoisitksa insiders mot fattiga outsiders.

 

Familjepolitikens mål var från början att hantera fattigdomen och dess följdverkningar, höja födelstalen (på 30-talet) och möjliggöra kombinationen av arbete och familj för alla kvinnor (på 70-talet).

 

Domineradne principer var att pappor ska ta ansvar för sina barn och senare att kvinnor ska kunna försörja sig själva och tillsammans med fadern sina barn. Senare tillkom principen om jämställdhet mellan könen i både familj och arbete.

 

Familjepolitiken på 70-talet var en vågad satsning. Då hade man ett lågt arbetskraftsdeltagande för kvinnor och tämligen många barn, rädslan var att antalet barn skulle sjunka om kvinnorna började jobba i större utsträckning. På 90-talet hade arbetskraftsdeltagandet för kvinnor ökat kraftigt men barnafödandet ligger på samma nivå. Vi har fått en utjämning av barnafödandet mellan olika samhällsgrupper.

Inkomstskillnaderna mellan barn i olika samhällsgrupper har minskat kraftigt. Det har – i efterhand – vuxit upp ett grundmurat stöd för 70-talets politiska vägval inom familjepolitiken.

 

Utmaningarna för framtiden ligger i den andra demografiska transitionen (som jag inte riktigt begrep definitionen av).

 

Skilsmässorna är fler, barnafödandet skjuts upp, vi får nya familjebildningar.

 

Kommer det att leda till ökade skillnader mellan barn? Kan det hanteras? Leder det till diskriminering i arbetslivet (av yngre kvinnor t ex).

 

Stress uppstår när kraven i arbetslivet krockar med familjelivets krav – kvinnor får höga sjuktal och frågan är hur våra unga mår? /cf

Om du vill lämna någon kommentar till detta referat gör det här.

 

 

Den 15 maj

 

kom den tuffaste kvinnan i den ekonomisk-politiska debatten till oss. Hon heter Magdalena Andersson och är socialdemokratins ekonomiska talesperson och förhoppningsvis framtida finansminister.

 

Magdalena förklarade grundbultarna i den socialdemokratiska politiken.

–       ordning och reda på statens ekonomi

–       fler i arbete, på alla sätt, ständigt prioriterat

Vid den efterföljande frågestunden klargjorde Magdalena bl a sin syn på överskottsmålet. Det ska följas så länge regeln finns. Frågan är hur länge det är vettigt att ha regeln, men den bör inte skippas före valet.

Om att tävla om uppmärksamhet och förtroende med en manlig ekonomisk ikon sade Magdalena att hon har respekt, om än inte överdriven sådan för Anders Borg som motståndare. Hon har också medvetet gått in för att framställa sig som ekonom, inte som kvinna. Könskonservatismen i väljarkåren är stor och stark.

 

Magdalena lämnade oss tre lästips för den som vill veta mer: Klas Eklunds Vår ekonomi, Katrin Kielos Det enda könet och Peter Gerlachs Nationalekonomi för vänstern. Sen kan hågade slå i sig partiets ekonomisk-politiska motioner.